Göteborgsposten – 20 oktober 1865, sida 1

Just då träffade pladdrandet af papegojan mitt öra. Jag säg pa hennes bur och erinrade mig orden: Åfägelns namn är Maud. — Stackars fugel, sade jag. Jag är säker om, Milly, att den längtar efter att f. komma ut. Om detta land vore dess hemland, skulle du ej da gerna vilja öppna fönstret och sedan dörren till denna grymma bur och låta den stackars varelsen flyga bort? — Husbonden önskar tala med mi Maud, ljöd nu Wyats obehagliga stämma från den halföppnade dörren. Jag följde henne under tystnad, orolig som en person hvilken skall undergå en operation. När jag inträdde i rummet, slog mitt hjerta så våldsamt att jag knappast kunde tala. Onkel Silas höga gestalt reste -ig framtör mig och jag gjorde darrande cn nigning för honom. Han kastade en befallande blick på gamla Wyat och pekade pa dörren med sitt afmagrade finger. Dörren sköts igen efter den gamla och vi voro ensamma. — Sitt ned, sade han visande på en stol. — Tack, min onkel, men jag föredrager att stå, stam8 made jag. Han stod äfven — hans hvita hufvud böjdes framåt, den fosforlika blicken i hans sällsamma ögon glänste fram pa mig under hans täta ögonbryn. Hans ena hand hvilade mot bordet. — Ni sag de reseffekter som stodo ombundna och försedda med sin adress i förstugan, f diga att bäras ned? Jag hade sett dem, Milly och jag hade läst adress