Göteborgsposten – 19 oktober 1865, sida 1

ojemförliga djerfhet? Om ni ej är lika dum som ni är oförskämd, brutal och ful, så måste ni längesedan ha märkt huru jag afskyr er. Iuru kan ni våga något sådant, sir Understå er ej att hindra mig; jag går till min onkel. Jag hade aldrig förr yttrat mig så häftigt till någon dödlig. Han tycktes i sin ordning bli något förvirrad, och jag passerade förbi hans framsträckta men orörliga arm med snabba steg. Han följde mig likväl ett par steg innan jag hann dörren och såg förskräckligt förargad ut, men stannade och yttrade endast efter mig några af dessa Åvredgade ord, som han nyss förklarat att jag aldrig skulle få höra. Jag var dock sjelf för mycket uppretad och gick med för hastiga steg för att fatta deras mening; innan jag börjat samla mina tankar stod jag utanför min onkels dörr och knackade på — Kom in, ljöd min onkels gälla, genomträngande stämma. Jag inträdde och stod framför honom. — Er son har förolämpat mig, sir. Han betraktade mig stadigt med kall nyfikenhet ett par sekunder, hvarunder jag stod darrande och med blossande kinder framfor honom. — Förvlämpat er? upprepade han. Ack, ni gör mig verkligen helt öfverraskad! Detta utrop smakade mer af den gamla menniskan, för att låna hans bibliska fras, än jag någonsin hört af honom förr.