Göteborgsposten – 19 oktober 1865, sida 1

— ———— — deri, att ett stort antal skickliga handtverkaro tått utbilda sig vid detta byggnadsverk. IIr Klöen inforskref till att börja med åtskilliga arbetare från utlandet som orhöllo ganska hög aflöning, hvilket strängt klandrades; men i samma mån dessa hunno att i sitt yrke inöfva svenskar, så erhöllo dessa en ökad arbetsförtjonst, och man kan säga, att minst 56 af det arbete som utförts vid museibyggnaden är verkstäldt af svenska arbetare, bland hvilka flera nu bringat sig upp till rangen af konstnärer. Verkningarne härat förbises af den stora allmänheten, som likvisst drager nyttan af den intelligens och arbetsskicklighet som blifvit spridd bland svenska handtverkare. Med en viss otålighet afvaktar man dagligen ett regeringsbeslut. Man antager nemligen att polismästaren Wallenberg oförtöfvadt måste till någon annan betattning förflyttas. Sjelf önskar han det, och frågan är blott huru den kinkiga gåtan på ett nöjaktigt sätt skall lösas. Att ställa hr W. ,på bar backe törbjuder on nödig omtanka, ty om så skulle ske är det klart att ingen vill efter honom mottaga den i många hänseenden obehagliga och dertill ganska svagt aflönade polismästarebefattningen. Under Carl Johans tid begick man det stora felet att handlöst låta polismästaren Hultberg falla, fastän han uppoffrat sig för sina förmän. Det blet derefter ganska svurt att påträffa en lämplig efterträdare, och då häradshöfding Berg dertill kallades, mottog han ej befattningen förrän han erhållit en skriftlig och ovilkorlig försäkran om en domsaga då han lemnade polismästareplatsen. Nu är förhållandet att utsigterna till befordran på den juridiska tjenstemannabanan äro ojemförligt bättre än förr, och följden deraf är, att personer som kunna ifrågakomma till polismästarebefattningen alls icke äro angelägna om den. Svårigheten att dels påträffa en lämplig successor och dels att bereda hr Wallenberg en passande reträtt vålla uppskofvet med hans afgång. Nu tror man att distriktschefsplatsen i Göteborg, efter hr Karström, skall tillfalla hr Wallenberg och att den förres afskedsansökan skall förskaffa honom upphöjelsen i adligt stånd. Till baron Wedel-Jarlsbergs efterträdare som svensk-norsk ministör i S:t Petersburg lärer kammarherren Björnstjerna, nu svensknorsk minister i Köpenhamn, vara utsedd. Grefve Wachtmeister skall i sammanhang dermed förflyttas från London till Köpenhamn, och ministerposten i London stå ledig tills representationsfrågans öde är atgjordt. Det kan ju vara möjligt att sistnämnde post blir en reträtt för — grefve Manderström. Äfven på den riddarhustraktion ur hvilken en ny minister kommer att tagas, om den närvarande konseljen resignerar i händelse reformförslaget förkastas, har underrättelsen om regeringens beslut att endast framlägga en ettårig statsreglering slagit ned som en bomb. De inse att en under så vanskliga förhällanden bildad minister kan falla efter några månader, och de, som lemnat sina goda platser för att ingå i den nya ministeren, ha alls icke då vunnit på bytet. Man ser således att regeringens ofvanantydda beslut utgör ett ganska välbetänkt och verksamt medel tör representationsreformens befrämjande. I sammanhang härmed vill jag berätta en anekdot som är fullt historisk. För några månader sedan sammanträffade en af våra generaldirektörer på en inspektionsresa i Skåne med en grefve P. Den förre har ett ibland de aldra sista numren på riddarhuset och kommer således vid alla voteringar der att bland de sista afgifva sin sedel. De begge här ifrågavarande personerna voro af rakt motsatta åsigter i representationsfrågan.Vet