Göteborgsposten – 17 oktober 1865, sida 2

ligt öra — stegen af en bortgående uppriktig vän som man förlorat. — Inled oss icke i frestelse, yttrade min onkel fem minuter efter sedan d:r Bryerly lemnat rummet. Jag förbjöd honom att beträda min tröskel, Maud, först och främst emedan hans fullkomligt medvetna oförskämdhet frestade mitt tålamod nära nog öfver förmågan, och för det andra emedan jag hört rätt ogynnsamma rykten om honom. I afseende på den rättsfråga, hvarom han tvistar med mig, är jag fullkomligt väl underrättad. Jag är er förmyndare, mitt kära barn; när jag gått bort skall ni erfara huru samvetsgrann jag varit; ni skall finna huru jag, under bördan af de mest tryckande pekuniera svårigheter och det gnagande inre medvetandet af att ha förspillt min ungdom, har varit ytterst angelägen att aldrig en hårsmån öfverstiga den utstakade linien för mina lagliga privilegier, både i egenskap af er förmyndare och vårdare af er person; huru jag med underbar styrka vetat motstå förskräckliga frestelser och bibehållit mitt samvete rent och fritt. — Verlden, återtog han efter en stunds tystnad, har ej förtroende till en menniskas omvändelse, den förgäter aldrig hvad man var, den tror aldrig att man kan bli bättre, och den dömer obevekligt och utan undersökning. Hvad jag var vill jag beskrifva i mörkare termer och med mera innerlig afsky än mina förföljare — en lättsinnig slösare, en gudlös vällusting. Sådan var jag! nu är jag det jag är. (Forts.)