Göteborgsposten – 17 oktober 1865, sida 1

te sin hand och helsade mig på sitt vanliga rättframma sält. — Jag tror att jag lika gerna kan sätta mig ner, sir, fortfor doktorn i det han lugnt satte sig nära bordet och lade sina underligt formade ben i kors öfver hvarandra. Min onkel bugade sig. — Ni känner beskaffenheten af den affär vi ha att uppgöra, sir. Önskar ni att miss Ruthyn skall qvarblifva? frågade d:r Bryerly. — Jag har just skickat efter henne för det ändamålet, sir, svarade min onkel i mycket artig men sarkastisk ton, under det ett småleende krusade hans tunna läppar och en egendomlig, föraktlig ryckning för ett ögonblick märktes i hans ögonbryn. Denne gentleman anser det tillständigt att insinuera det jag skulle utplundra er, mitt kära barn. Det öfverraskar mig något, och utan tvifvel fven er. Jag har ingenting att dölja, och önskade derföre att ni skulle vara närvarande under det han visar mig den ynnesten att mera specielt framställa sina påståenden. Jag tror mig ha rätt i att benämna det såsom en plundring, sir. — Ja visserligen, sade d:r Bryerly tankfullt, ty han behandlade saken såsom en rättsfråga och gjorde intet afseende på känslan, visserligen skulle det så kunna kallas, för så vidt som ni tager hvad som ej tillhör er och vänder det till er egen nytta; men jag tror att det, dessvärre, snarare liknar stöld än plundring.