Göteborgsposten – 17 oktober 1865, sida 1

Qm — —W —— gar åstadkomma dock endast styckverk; konstnären ensam är det förbehallet att på en gång och osta likasom på lek skapa fulländade, typiska gestalter, bå hvilka intet är att rätta och förbättra, intet att upphäfva eller ersätta, ty af sådan natur är det sanna konstverket. Sålunda förmådde Phidias konst nedkalla gudarne från deras Olymp och ställa dem i hela deras ododliga skönhet evigt närvarande tram för solkets blickar, och i marmor och brionz skrifva Roms och Greklands historia genom att uppställa deras hjeltar och store män likasom i lefvande personlighet på sjelfva skadeplatsen för deras idrotter. Derför är också konstnären mensklighetens sondagsbarn, dess älskling framför alla, den, på hvilken gudomens begäfning i fullaste mått nedstigit; derför kurna vetenskapsmannen, forskaren, tänkaren visserligen vinna rykte, beundran, ja vördnad af samtid och elterverld, men deras kärlek, derag förtjusning tillhöra konstnären och detta med en styrka, som man blott kan härleda fran hans kallelse att i lefvande bild förklara allt hvad som gör ett folks ära och stolthet, allt hvad det eger heligt, kärv och dyrbart. Samtiden spänner sig ofta för hans triumfragn och efterverlden återvänder ständigt med oförminskad lust till hans skapelser, om de eljest äro af rätta sorten, skadar och njuter dem med en kärlek som aldrig svalnar och en entusiasm som aldrig förnötes. De gamle mästarne i skulpturens höga konst ryckte ej för evigt densamma med sig i gralven. Hvilande under nagra mörka arhundraden, vaknade den till lif i samma mån deras efterlemnade arf började framdragas ur gruset af den antika verldens ruiner, och den har sedan nedstigit till samtiden likasom genom en glänsande tradition, i hvilken det är Nordens stolthet att genom manga frejdade saillen hafva deltagit och ånyo prydt verlden med odödliga arbeten. Så har deras konst på de många statybeprydda torgen bevarat minnet al våra konungsliga Gustaver och Carlar. Sa har Thorvaldsen i bild sramstält allt hvad kristendomen har högt och heligt; så har Fogelberg ur sagans dunkel framdragit Walhallas Gudar och Bystroms mejsel skapat en mångfald af ljufliga sköna gestalter, vid hvilka ögat dröjer med undran och tjusning. Men midt ibland oss står han, som inom värt fosterland är den närmaste länken i den konstnärliga traditionens kedja, han som vid de bortgangne mästarnes stoft upptagit de fälda verktygen och som fört dem med detta fruktbara snille, med denna frihet i omdömet, med denna konstnärsviljan lydiga mästarhand, som förvärfvat honom ett äradt namn i konstens historia och med herrliga skapelser riktat hans fosterlands konstskatt. Han, som under Lundagärdens kronor förevigat dragen af vår störste sångare, som bland hufvudstadens blommor och löfsalar uppställt bilden af samudens mest srejdade vetenskapsman och slutligen skänkt denna kraftiga stod af den gamle folkanföraren, som i sin enkla storhet skall stå här till stadig varning och väckelse. Honom gäller denna skål. Ma han emottaga den såsom ett uttryck af allas beundran och tacksamhet; må han lefva länge för att öka det dyrbara arf han skall lemna efterverlden, må han uppfostra lärjungar, som en gång kunna föra den ur hans hand fallna mejseln. Hans minne skall lefva i hans verk i oförvanskelig ungdom, lik Valhallas Hebe, den odödliggörande Idun. Eders Majestät, mina herrar! En skal för prof. Qvarnstrom! Hr Blanches tal hade följande lydelse: Mina herrar — och jag hade äfven velat säga mina damer, men jag ser att de ej här få vara med). 1 entusiasmens stunder äro de nödvändiga, ty, ack, de tända ju den största. Jag har begärt ordet, för att svara på några ord, aldrig för ofta sagda. Det är om skarpskytteid6en. Dock, svaret gass redan i den stund, som täckelset drogs från frihetens hjelte, då solens strålar I på dess bild och på svenska folkets bajonetie, som omgålvo den (bifall). Den, som ej tror på slumpen, skall dock tro att frihetsanden hos ett folk skall vakna, om ock sent, ty först efter 400 års sömnaktighet halva vi rest en bildstod åt folkets ädlaste och bäste man. Dock visar det, att allt stort och godt en gång skall göra sig gällande. Med skäl ma man kalla Orebro landets hjerta, som först gifvit lif och upphof till denna tanke, Folkbeväpningen fanns redan före Engelbrekts tid. Hur skulle utan den i senare dagar Svea kunnat lemna efter sig på Tysklands fält så många af sina söner, huru kunde vi förlora ett Nördlingen och ändå ej vara öfvervunna. Jo, ty svenska folket var beväpnadt. Men efter 1644, då vapnen fråntogos det, förlorade vi ett Pultava och med detta nästan allt. Men folkbeväpningen har left upp igen. Kålen är afskuren, men roten är qvar. Och, mina vänner! Eliten af svenska folket har nu klädt iden härom i lif och blod, i kött och stål (bifall). Vi måste göra något för våra efterkommande. En motståndare har sagt: hvarför skola vi göra något för de efterkommande, de hafva gjort intet för oss? Dock, tänkom ej så! Bildning och frihet hafva ej kommit på en gång. Seklerna ) För damer funnos inga platser upplätna. WA — )W —