Göteborgsposten – 17 oktober 1865, sida 1

Jag såg onkel Silas läpp, ögonlock och tunna haka skälfva af rörelse då d:r Bryerly uttalade detta skoningslösa, förolämpande svar. Min onkel hade dock den sjelfbeherrskning som man får lära vid spelbordet. Han ryckte på axlarne med ett kallt, sarkastiskt leende och en blick på mig. — I ert bref kallar ni det sköfling, tror jag, sir? — Ja, sköfling — nedfällandet och afyttringen af timmer i Windmillskogen, försäljningen af ekbark och kol brännandet, såvidt de underrättelser jag inhemtat äro riktiga, skulle väl kunna kallas så, sade d:r Bryerly lika lugnt och allvarsamt som en person hvilken läser upp ett stycke ur en tidning. — Hvem har angifvit saken? Har ni haft egna spioner? — eller kanhända det varit mina egna tjenare, mutade med min stackars broders penningar? En mycket högsinnad procedur. — Iugenting af det slaget, sir. Min onkel smålog hånfullt. — Jag menar, sir, att inga dylika otillbörliga medel att utforska sanninger blifvit använda. Saken är helt simpelt en rättsfråga, och det är vår skyldighet att se till att denna unga, oerfarna lady ej blir bedragen. — Af hennes egen onkel? — Af hvem det vara må, sade d:r Bryerly med en uppsyn så ogenomtränglig att det väckte min beundran. — Ni har naturligtvis bildat er en opinion i saken? sade min småleende onkel inställsamt.