Göteborgsposten – 17 oktober 1865, sida 1

skrida långsamt, men de komma dock fram. De äro ej något fabriksarbete; nej, de äro många århundradens handarbete. Men verkstaden skall skyddas. Vi hafva i dag rest bilden åt en folkets hjelte. Det kan gifvas en dag, då fienden kommer öfver oss. Då skola vi samlas vid denna bild, den blir vårt centralförsvar. Då skall den genomglödga oss med sina stora minnen. Då skola vi ropa Lut med ringen7, tillsdess de som äro utanför den skola stanna i hafvets djup. Med denna tanke egnar jag en skål åt Engelbrekts minne! (stormande bifall). Ötverstelöjtn. v. Wegesachs tal löd sålunda: Till er unge män. som gripit till vapen för att försvara fäderneslandets sjelfständighet, vill Jag säga några ord som gå från ett hjerta, hvilket klappar varmt för skarpskytteideen. Svärdet och tungan passa ej alltid tillsammans, men ni måste tro att dessa ord gå från mitt innersta hjerta. Vi äro kamrater, ty alla, som bära vapen för sosterjorden, äro det. Tro dock ej att ni alla äro mogna att försvara landet, Krigskonsten har sina lagar; det hjelper ej blott att rusa. Ofven er derför, unge män, i vapnens bruk, ofven er i skjutning och sluten er tillsammans i större skaror, för att derigenom rätt lära er sättet att krossa fienden. Tro ej att jag vill tadla det ungdomliga djerfva mod som drifvit eder att fatta geväret. Denna dag är den gladaste jag egt, då jag ser så många hjertan, som klappa för fosterlandet. Och i farans stund, då det gäller, då vill jag ställa mig i edra leder och bedja eder att då ej vara glömd (bifall.) — ev