Göteborgsposten – 17 oktober 1865, sida 1

Under det Milly och jag sysselsatte oss med gissningar öfver hvad detta hade att betyda och innan de fem minuterna voro förflutna inträdde Mary Quince i rummet. — Wyat bad mig säga att er onkel vill råka er på minuten. När jag inträdde i hans rum satt onkel Silas vid bordet med sin portfölj framför sig. Han blickade upp. Kunde någonting vara mera värdigt, mera lidande och mera vördnadsvärdt än hans utscendo au? — Jag skickade efter er, mitt barn, sade han mycket ömt i det han utsträckte sin tunna, hvita hand och fattade min, hvilken han ömt tryckte medan han talade, jag skickade efter er emedan jag önskar att ej hafva några hemligheter för er, utan vill att ni helt och hållet skull känna allt som rörer era egna intressen under det de äro anförtrodde i min vård, och jag är lycklig, min älskade nidee, att tro det ni är erkännsam för denna min uppriktighet. Åh, se här kommer gentlemannen. Sitt ned, mitt barn. D:r Bryerly gick fram såsom det tycktes för att skaka hand med onkel Silas; men den senare reste sig med stolt och värdig hållning, ej i ringaste grad öfverdrifven, och gjorde en ceremoniös bugning. Jag undrade huru den hvardaglige doktorn med sådant lugn kunde möta anblicken af en så imponerande bild af höghet. Ett matt småleende, snarare sorgset än föraktligt, var det enda tecken han visade af att min onkels vägran att taga hans hand gjorde något intryck på honom. — Huru mår ni, miss? sade han i det han utsträck