Göteborgsposten – 13 oktober 1865, sida 1

smxa mmii—1111111—— — — Han är trött och har ej talt ett ord på hela dagen. — Han är väl ej sjuk, likväl? — Det har varit mycket illa med honom, sade den gamla, i det hon betraktade mig med en vild blick liksom hade jag varit den som förorsakat hans illamående. — Ack, jag är ofantligt ledsen härofver. Jag har ej hört ett ord derom förut. — Nej, ingen bryr sig derom mer än gamla Wyat. Inte ens Milly, hans eget barn, frågar efter honom, — Är det vanmakt, eller hvad är det? — Ett af de vanliga anfallen. En dag skall han väl duka under för det, och gamla Wyat skall vara den enda som kan berätta derom. — Vill ni vara god lemna honom detta bref, om han befinner sig så pass väl att han kan läsa igenom det, och säg att jag väntar vid dörren. Hon tog brefvet, mumlade i butter ton någonting som jag ej kunde urskilja och gick in i rummet der onkel Silas låg. Efter ett par minuter återkom hon och bad mig stiga in. Onkel Silas låg utsträckt på en soffa och insvept i en nattrock af urblekt gult siden. Hans långa hvita lockar hängde ned utanför soffan och hans ansigte lifvades af detta egendomliga, obegripliga småleende, som gjorde ett så pinsamt intryck på mig; hans långa magra armar lågo utefter sidorna, orörliga liksom hans händer och fingrar, utom då han emellanåt med en matt rörelse fuktade sin