Göteborgsposten – 10 oktober 1865, sida 2

— Var då så god och stig åter upp i er jagtkärra och far er väg, svarade jag högeligen förbittrad. — Seså, der ha vi det igen! Ni kan icke tala höfligt. En annan skulle bli ursinnig och kanske kyssa er i förtreten, men jag är ej af det slaget. Jag vill blott vara vänlig och snäll, men ni vill icke låta mig vara det. Hvad är er mening, Maud? — Jag tror mig mycket tydligt ha sagt, sir, att jag önskar vara allena. Ni har ingenting att säga, utan att yttra dumheter, och jag har hört alldeles tillräckligt. En gång för alla ber jag er, sir, att ni vill vara så god och lemna mig. Godt; hör på Maud, jag vill göra allt hvad ni önskar — stiga upp på ett bål och förbränna mig om ni så vill — blott ni är vänlig emot mig såsom kusiner böra vara. Hvad har jag någonsin gjort för att oroa er? om ni tror att jag tycker om någon flicka mer än er — någon har kanske pratat i ert öra på Elverston —, så är det blott osanningar och dumheter. Icke derföre att det ej fins en hel del flickor, som tycka bra nog om mig, ehuru jag är en rättfram pojke och talar min mening rent ut. — Jag kan ej finna att ni är så rättfram, sir, som ni säger, då ni just nu spelat mig ett fult streck genom detta dumma och högst obehagliga möte.