Göteborgsposten – 10 oktober 1865, sida 2

1124 Fran Utlandet. Påfvens förbannelse-allocution emot frimu reriet föreligger oss nu i sin helhet. Vi återgifva här densamma: Ärevordiga broder! Bland de talrika ränker och konster, med hvilke det kristna namnets fiender vågat angripa Guds kyrka och velat genom ansträngningar, hvilka sanningen: sak icke behöfver, skaka och inkräkta på henne, böi obestridligen det förbannade sällskap, vanligen kal ladt Frimureriet, räknas, hvilket, i början höljande sig i natt och mörker, slutligen trädt i dagen för undergräfvande af religionen och det menskliga samfundet. Sedan våra föregångare, de romerska påfvarne trogna sitt herdaembete. upptäckt dess snaror och bedrägerier, trodde de sig ej böra försumma någo! ögonblick, att genom sin andliga makt hålla de inom vissa skrankor och med en fördomelse, säsom med ett svärd, träffa och sönderskära denna brottsliga, mot de heliga och allmänna tingen sig forbrytande sckt. Vår föregångare Clemens XII fördömde genom sina apostoliska skrifvelser denna sekt och atrådde alla trogna, att ej allenast icke ansluta sig till densamma, utan äfven på intet sätt befordra och uppmuntra den, emedan en sådan handling skulle för dem medföra den exkommunikation, från hvilken pålven ensam kan belria. Benedictus XIV stadfästade genom sin konstitation denna rättvisa och berättigade fördömelse och underlät icke, att a sin sida uppmana de katolska herrskarne, att använda hela sin makt och omsorg på undertryckandet af denna mycket osedliga sckt och på samfundets försvar mot den gemensamma faran. O, om blott himlen velat, att dessa herrskare lyssnat till vår föregångares ord, att de icke handlat så slappt i en så allvarsam sak! Helt visst sknlle vi, såväl som våra fäder, då aldrig haft att klaga ösver så många upproriska rörelser, så många förhärjande krig, hvilka försatt hela Europa i lågor, eller så många bittra lidanden, hvilka hemsökt och äfven hemsöka kyrkan. Men då de gudlösas raseri ännu icke velat lägga sig, har Pius VII, vår föregångare, med bannlysning belagt en sekt af nyare ursprung, Carbonarismen, hvilken isynnerhet utbredt sig öfver Italien. Och eldad af samma ifver för själarne, fordomde Leo XII genom sina apostoliska skrifvelser icke allenast de af oss omnämnda hemliga sällskaperna, utan äfven alla andra hvad de än må heta, som inleda sammansvärjningar mot kyrkan och den verldsliga makten, och han förbjöd alla trogna att deri inlåta sig under straff af bannlysning. Men dessa den apostoliska stolens bemödanden rönte likväl alltjemt icke den framgång, som man hade hoppats. Frimurarnes sekt, om hvilken vi tala, blef icke besegrad och underkastad: den har tvärtom utvecklat sig så mycket, att den i dessa dagar ostrafsadt utbreder sig öfverallt och allt djerfvare höjer pannan. Vi hafva derför trott oss nu böra återkomma till denna sak, i betraktande deraf, att måhända af bristande kunskap, kanske i följd af hemliga brottsliga stämplingar, den falska åsigt skulle kunna utbilda sig, att detta sällskaps anda är oskadlig och att det ej har något annat mål, än att hjelpa medmenniskorna och bistå dem i deras besvärligheter, och av Guds kyrka ej har någonting att frukta af detta sallska Pmen hvem inser icke, huru längt det befinner sig från sanningen? Hvad innebär denna förening af personer ur hvarje religion och hvarje trosbekännelse? Hvartill dessa hemliga sammankomster och den så stränga ed, genom hvilken de invigda förpligta sig, att aldrig afslöja något af hvad som försiggår hos dem? Hvartill denna oerhörda grymhet i straffen och i den tuktan, som de invigda underkasta sig, i händelse de skulle bryta sin ed? Gudlöst och brottsligt måste det sällskap vara, som på detta sätt skyr dagens ljus? ÅDen illa gör, skyr ljuset, säger aposteln. Huru olika med ett sådant sällskap äro ej de trognas fromma föreningar, som blomstra inom katolska kyrkan! Hos dem gilves det ingen tystnad, intet mörker: den lag, som leder dem, är klar för alla och klara äro äfven de barmhertighetsverk, som de enligt evangeliets bud utöfva. Derför sågo vi älven. icke utan smärta, huru så gagneliga katolska sällskaper, hvilka voro så väl egnade att befordra fromheten och hjelpa de fattiga, angrepos och på många ställen äfven upplöstes, under det detta mörka frimuraresamfund, hvilket är så fientligt mot kyrkan och Gud och till och med farligt för konungarikets säkerhet, uppmuntras eller åtminstone tolereras. Ärevördiga bröder! Det uppfyller oss med smärta och bitterhet att se, att några personer visa sig veka och sömniga, då det gäller, att enligt våra föregångares föreskrifter tadla denna sekt, under det att deras embetes pligter i en så betänklig sak kräfva, att de ådagalägga den största verksamhet. Om dessa personer tro, att de apostoliska konstitutioner, hvilka under anatemats straff äro utfärdade emot de hemliga sekterna, deras anhängare och anförare, alldeles icke ha någon kraft i de länder, der nämnda sekter tillåtas af den civila myndigheten, befinna de sig helt säkert i stor villfarelse. Efter hvad j veten, ärevördiga bröder, hafva vi redan ogillat falskheten i dessa dåliga läror, och vi ogilla och fördöma dem i dag ånyo. Ty bör i sjelfva verket den högsta makt, att underhålla och leda den allmänna hjord, som de romerska påfvarne i den hel. Petrus person emottagit af Kristus, och den högsta makt, som de böra utöfva i kyrkan, bör den bero af den borgerliga makten eller kan den af någon orsak betvingas eller kränkas af denna? Under dessa omständigheter hafva vi, af fruktan för att oförutseende personer och ungdomen 22 12