Göteborgsposten – 5 oktober 1865, sida 1

mäste gå ned efter ljus, ty de som vi hade brunno redan i pipan. — Det står ett ljus i nästa rum, yttrade jag, förskräckt vid tanken att bli ensam med patienten. Å ; vägar ej sätta annat än ett vaxljus framför honom, hviskade den gamla förtrytsamt. — Jag tror att om vi rörde om elden och lade på mera skulle vi få tillräckligt ljust. — Han vill ha ljus, förklarade den gamla qvinnan med envis min. Hon vacklade ut ur rummet, muttrande något för sig sjelf. Jag hörde henne taga ljuset ur nästa rum och aflägsna sig, stängande yttre dörren efter sig. Här var jag saledes, klockan två på natten och i det gamla stora huset på Bartram, allena med denne hemske sällskapare, hvilken jag fruktade outsägligt. Jag rörde om elden. Den var svag och ville ej flamma upp. Jag reste mig upp; med handen stödd mot kaminkanten försökte jag utt tänka på glada ting. Men det — Ah, miss! ko , var förgätves, och så dref min tanke åter ut bland spöklika regioner. Onkel låg fullkomligt stilla. Jag vågade ej tänka på hvilket antal af mörka rum och korridorer, som nu skiljde mig från andra lefvande varelser. Likväl inväntade jag med ett falskt utseende af lugn gamla Wyats återkomst. . Öfver kaminen var en spegel. Vid ett annat tillfälle skulle denna kunnat hjelpa mig att fördrifva mina ensliga stunder, men nu vågade jag ej se i den. En liten bibel