Göteborgsposten – 5 oktober 1865, sida 1

packade ångslupen! En f. d. kadett, nu löjtnant och possessionat i Roslagen, fick följa med till hufvudstaden. Kadetterna hade varit artiga värdar äfven för ångslupskaptenen — och vid passerandet af ett sund begat sig, att han styrde rakt på en mötande roslagsslup, af det slag som går med sand till Nybrovikens utsyllning. Slupen gick med fulla segel, besättningen sof eller var öfverlastad — allt nog, slupen fick bogen inslagen och sjönk några minuter efter det de begge besättningskarlarne halats ombord på ångslupen. Ingen kadett föll på den tanken att äfven deras farkost kunde taga skada. Men löjtnanten-possessionaten blef öfvergifvet ängslig och bad så enträget om begge lifräddningsbojarne, emedan han var make, far och kunde ej simma. Han fick dem äfven utan motsägelse. Men då ingen vidare fara visade sig, började en af kadetterna påyrka att få en al bojarne, ity, sade han, jag kan bli make och far med tiden och kan ej simma. — Omöjligt, mente löjtnanten och såg förtviflad ut. BResinna?, utropade en äldre kadett, du är fet, du flyter bestämdt och bör kunna fungera som lifräddningsboj åt oss alla. Skratt och hurrningar! Åndtligen började de begge Rospiggarne bli nyktra och begräto förlusten af sin slup, deras försörjningsmedel. Kapten — ropade kadetterna — gif solket någon ersättning för deras sandskuta. Omöjligt — svarade han lakoniskt — de ha sig sjelfve att skylla. De hade inga lyktor tända. Efter en stunds rådplägning beslöto kadetterna att silva 5 rdr hvardera, och så sammansköts 250 rdr till Rospigggarne. Gåfvan var destfo frikostigaro som 5 rdr är ett betydligt kapital för de flesta bland kadetterna. Göran.