Göteborgsposten – 5 oktober 1865, sida 1

ögon voro slutna, och så äfven hans marmorbleka läppar; hans gestalt, stel, mager och lång, samt iklädd en hvit nattrock, såg ut som ett lik; hans utmerglade arm, invirad i ett förband, låg utanpå det täcke som betäckte kroppen. Öfver denna förfärliga bild af döden höllo vi vakt, tills Milly blef så sömnig, att gamla Wyat föreslog det hon skulle intaga Millys plats och vaka jemte mig. Ehuru jag föga tyckte om den gamla qvinnan, sa kunde hon åtminstone hälla sig vaken, hvilket Milly icke örmådde. Klockan ett på natten företogs derföre det nya arrangementet. — Är icke mr Dudley Ruthyn hemma? hviskade jag till gamla Wyat. : — Han reste igar afton till Cloppeston, för att se på täflingsbrottningen. Den skulle gå för sig i dag på morgonen. — Har han blifvit eftersänd? — Och hvarför icke? — Han skulle icke afstå från sitt nöje för detta, tror jag, yttrade den gamla qvinnan med ett fult grin. — Och när skall han komma tillbaka. — Då han behöfver pengar. Vi tystnade åter och jag tänkte anyo på sjelfmord och på den olycklige gamle mannen. Denne hördes i detsamma sucka och yttra ett par meningar för sig sjelf. Under den nista derpå följande timman var han fullkomligt tyst, och gamla Wyat underrättade mig att hon