Göteborgsposten – 5 oktober 1865, sida 1

————— —— — dock ej i betänkande att låta en af sina vänner utfärda en revers, ställd till riksgäldskontoret, på 100,000 rdr hvilka också ganska riktigt erhöllos mot det lemnade hypoteket; men kommissionären begagnade lånesumman isin rörelse, hvilket han så mycket lättare kunde göra, då bankstyrelsen, eller rättare sagdt bankens verkställande direktör, n. v. landshösding Gyllenram icke återfordrade den 5:te reversen mod dess hypotek af kommissionären. När slutligen riksgäldskontoret uppsade älven det sistomnämnda lånet på 100,000 rdr så uppdagades det grofva underslefvet och bankstyrelsen hade då ingen annan utväg än att infria lånet med egna medel för att till banken kunna återställa de hypotiserade obligationerna. Den ofta nämnde kommissionären är beklagligen insolv ent, så att af honom får bankstyrelsen ingen oller ringa ersättning. Det berättas, att då fullmäktige i riksgäldskontoret blefvo underrättade om det af en af dess egna tjenstemän begångna falsariet, förekallades han och tillspordes huru dermed sig förhöll. Han sporde då i sin ordning om meningen var att anklaga honom för något fel i tjensten, men då fullmäktige svarade att så ej var meningen, utan blott att få veta huru saken rätteligen var beskaffad, så gaf han tillkänna, att den rörde honom enskildt. Och så kunde fullmäktige intet göra. Personen i fråga är en utmärkt skicklig tjensteman, nästan omistlig i riksgäldskontoret, och dertill förefinnas ätven andra omständigheter, som nödgar bankstyrelsen att icke vända sig mot den oftanämnde kommissionären. Under det att skeppsredarne i Norge visa stor beredvillighet att teckna bidrag till en donation åt kapten Maury, som genom sina Sailing Directions beredt skeppsfarten en utomordentlig lättnad och tidsbesparing, så förspörjes icke att Stockholms skeppsredare ens reflektera till den numera åldrige, hårdt pröfvade och genom amerikanska kriget ruinerade mannens stora förtjenster. Vore det fråga om att till hans ära subskribera en lysande — middag, ja då skulle våra börsmän ej ett ögonblick draga i betänkande att teckna sig ; men nu har man de obottärdigas förhinder. För några dagar sedan hitkom professor Broch trån Kristiania. Ändamålet med hans resa var att samråda med komiten för nästkommande års industriutställning. IIan är ordförande i den norska komiten och själen i densamma. Man antog att detta samrådande skulle erfordra flera dagar, och man hoppades således att åtminstone några dagar få rå om honom. Men deri missräknade man sig. Han dröjde här blott två dagar, och så återvände han till sina många bestyr i Kristiauia. Bland Sveriges nu lefvande läkare är troligen prof. Collin i Norrköping en af de äldsta. Ilan närmar sig åttiotalet och under ett halft sekel har han utöfvat läkareyrket i Sveriges största fabriksstad. Han har offrat hvarje ledig stund åt studier, och han är obestridligen en af våra mest mångkunniga läkare. Alla sina inkomster har han användt på inköp af böcker och hans stora boksamling skulle hedrat tillochmed en millionär. Men med åren ha naturligtvis krafterna aftagit. Den läkare, som praktiserat ett halft sekel i samma stad, har måst åse huru en hel generation gått till hvila, huru de gamla husen fått nya innevånare, som väl också ha sina krämpor, men som anlita de unga, mera rörliga och lättfotade läkarne. Det är klart, att den läkare, som mera lefver för än på sin vetenskap, som utöfvar sitt kall i första rummet till mensklighetens väl, och i ett långt aflägset rum ställer sitt eget bästa, ej kan samla någon förmögenhet. Så är ock fallet med den