Göteborgsposten – 5 oktober 1865, sida 1

naro äro mycket nitiska, fruktar jag att de äro litet bristfälliga å förståndets vägnar. För den händelse symptomerna skulle återkomma — hvilket likväl ej är sannolikt — skulle jag anhålla att få lemna er några upplysningar rörande deras natur och det bista sättet att behandla dem. Derpå gaf han oss en omständl ig lektion rörande dessa ämnen och anhöll att antingen jag eller Milly skul le stanna qvar i rummet hos patienten tills han omkring klockan två eller tre på morgonen skulle aterkomna; emellertid vore det mycket illa om ytterligare symptomer visade sig. Naturligtvis gjorde Milly och jag som vi voro tillsagda. Vi suto vid kaminen och vågade knappt hviska till hvarandra. Onkel Silas, rörande hvilken jag började plågas af en ny förfärlig misstanka, ag stilla och orörlig, som om han verkligen varit död. — Hade han försökt att förgifta sig sjelf? Om han trodde sin ställning vara så förtviflad som lady Knollys beskrifvit den, så var det måhända icke underligt. I hans religion hade jag hört att besynnerliga, vilda teorier voro inblandade. Understundom och med mellantider af en timma visade sig några tecken till lif, hördes ett klagoljud från den länga, af täcken insvepta gestalten 1 sängen, ett sakta mummel. Var detta en bön eller hvad var det? Hvem kunde väl gissa hvad som tilldrog sig inom denna hvita panna. Jag betraktade honom; en hvit linneduk, doppad i ättika, var virad rundt omkring hans hufvud; hans stora