Göteborgsposten – 30 september 1865, sida 1

A EIA EES — — — a——— varit att bland de många anathemer, som slun gats emot söndagsexercisen, äfven kunna förnim ma vältaliga och fridsamma röster, som uttala sig för densamma, och bland dessa torde kon traktsprosten Landbergs i Nafverstad anförande kunna tjena som ett vackert bevis på like mycket sann religiositet som upphöjd sosterlandskänsla. Vi sluta dessa våra ord om prest mötet — i mångens tycke kanske nog allvarliga för krönikan, men en samvetsgranr krönikoskrifvare får icke förbise något — med anförande af den kraftiga, i all sin enkelhet djupt öfvertygande slutmeningen i prosten Landbergs anförande: Den som ha sann kärlek till Gud, älskar äfven sitt fädernesland, och en yttring af den senare kärleken kan icke stå i strid med den förra! Vore det möjligt att lefva af solsken och vackert väder, så skulle man nu en tid bortåt kunnat fira festmiddagar hvar eviga dag, så härlig och uppfriskande väderlek har under denna vecka, liksom under den föregående varit oss beskärd. Afven naturen tyckes, glömsk af att månaden näst efter den kommande benämnes Vintermånaden, haft svårt att slita sig ur Sommarens glödande omfamningar för att tillbringa en ruskoch duskmånad med den grågula Hösten, innan hon till slut, den lättfärdiga slynan, går till hvila i Vinterns kalla famn. Men natten till i går andades den bortglömde tillbedjaren på hennes fönsterruta, blommor och blad sänkte sig för den isande påminnelsen — och den första nattfrosten kunde inregistreras bland veckans tilldragelser. Detta oaktadt strålade naturen igår lika frisk och nyter som vanligt, om man också kunde upptäcka en viss kyla i sättet, och tyckes alldeles icke låtsa om att deti morgon är — den förste Oktober. Ja, du olycksalige individ, som tillhör hyresgästernas kringirrande slägte, denna midt i civilisationens sköte aldrig utdöende nomadstam, du, som, om någon, på denna jorden icke hafver någon varaktig stad, för dig skymtar nu ett svagt hopp att en gång i ditt lif kunna torrskodd hamna i det enkla tjäll, der du för 3 eller 6 månader tänker uppslå dina bopålar, eller med andra ord: det ser ut som det denna gång skulle bli skapligt flyttningsväder. Vid stadsfullmäktiges senaste sammanträde förekommo 2:ne vigtiga frågor: om förlängning af gasbolagets kontrakt och om hembjudande af tomter till postverket för uppförande af ett nytt posthus. Båda dessa trågor föllo, som bekant, igenom. Hvad den första beträffar, torde svårligen finnas mera än en mening om att ju detta för staden var det fördelaktigaste som kunde ske. Ehuru rörande den andra frågan meningarne inom stadsfullmäktige sjelfva voro mycket delade, torde likväl åsigterna hos allmänheten luta åt det håll, att då staden obestridligen, och ju förr desto bättre, behöfver en ny postlokal, någon uppoffring, ehuru icke så stor som den föreslagna, af staden bör göras för erhållande af en beqväm och tidsenlig sådan. Frågan torde också icke länge dröja att, om också i förändrad form, åter dyka upp och då, som vi vilja hoppas, under mera gynnande auspicier. Kastar man en blick på ritningen öfver den smakfulla och palatslika byggnad, som hr Rapps fantasi framtrollat istället för det skröpiga tullkammarhuset och den ännu skröpligare gamla auktionskammaren, är man frestad att eklaga, att den vackra planen gick upp irök, oaktadt det väl torde kunna bli tu tal om den afsedda platsen varit fullkomligt lämplig till att derå uppföra ett nytt posthus, hvars lokaer måhända äro i behof af större upplysning materiel naturligtvis!) än som kan åstadkommas vid Smedjegatan. Vid samma tillfälle väcktes förslag om inrättande af en lokal för försäljning af kreatur, ; ett förslag som den tilltagande kreatursexporten och det antagliga borttagandet af kreatursmarknaderna gjort särdeles nödvändigt och behjertansvärdt. Den, som tviflar på att denna export ej är i starkt tilltagande, han göre en thorsdags eller fredags e. m. en tur ner till Skeppsbron eller platsen framför Nya Tullinom dessa familierbf aff nnof fall 811