Göteborgsposten – 30 september 1865, sida 1

eller och enleveringar, som egt rum inom dessa familjer; hon kunde på det noggrannaste skildra hvar alla röfverier på landsvägarne i fordna dagar blifvit begångna samt huru det gick med förbrytarne sedan de blifvit gripna; men framför allt hade hon ett outtömligt förråd på spökhistorier att berätta och visste både hvar och på hvad sätt spöken hade uppenbarat sig i grefskapet, från den spökande postgossen, som hvar tredje natt passerade öfver Windale-heden just der gamla körvägen gick fram, till vålnaden som om månskensnätterna visade sitt ansigte i bågfönstret till det gamla huset på gården som refs nor år 1803. Man kan ej föreställa sig hvilka angenäma aftnar vi tillbragte i detta sällskap och huru hastigt min goda kusin Millys sätt förfinades i detsamma. Jag minnes mycket väl den starka spänning, hvarmed hon och jag afvaktade att svar skulle ankomma från Bartram-Haugh på den vänliga kusin Monicas begäran att tiden för vår bortovaro skulle få utsträckas. Det kom, och med detsamma ett bref från onkel Silas, hvilket var så egendomligt att jag här återger detsamma fullständigt : Min bästa lady Knollys! Er vänliga begäran i brefvet besvarar jag med ja (det vill säga de få vara qvar en vecka till, ej fjorton dagar) och detta af allt mitt hjerta. Jag är glad att höra det mina små fåglar sjunga och qvittra. De kunna flyga ut ur buren så mycket de behaga. Jag är ingen fångvaktare och spärrar ej in någon utom mig sjelf. Jag har alltid