Göteborgsposten – 30 september 1865, sida 1

Synoden är upplöst, Göteborgs Stift Prestmöte afslutadt. Den långa processionen af svartklädda och högtidliga män har slutat att om morgnarne, under klockornas majestätiska ljud, tåga från den stridens tummelplats, der de med bart huggande svärd stormat in på rotroshjeltarne och skarpskytteöfningarne, till det hus der friden bor, till Herrans tempel. Stor har trängseln varit både inom och utom vår gamla Domkyrka, särdeles sista dagen, då en, isynnerhet af det svagare könet, högt uppburen predikant förrättade gudstjensten, då också de qvinliga åhörarnes antal mångdubbelt öfversteg de manligas. Tilloppet af åhörarinnor i mötessalen var äfven, isynnerhet första dagen, stort, ehnruväl flertalet at de med hatt eller duk försedda Evas döttrar säkerligen icke begrep ett ord af det myckna talet om subjektivism, objektivism och sekterism. Mötet är slut, men det har lemnat en bitter eftersmak; öfver en af dess förhandlingar, den om skarpskytte-exercisen på Söndagarne, hvilar en mörk skugga, som det för ståndets och mötets anseende varit bäst att icke neddraga deröfver. Förgäfves höjde sig varnande röster mot den exalterade åtgärden att låta hela mötet till regeringen frambära sina beskärmolser öfver söndagsexercisen, förgäfves visade mötets fromme och fridsamme ordförande på ett indirekt sätt, genom att tvenne gånger vägra proposition på törslaget, att han ogiljade detsamma, ofördragsamheten och egenrättfärdigheten höjde sin stämma allt högre och högre — ty exemplet smittar — de varnande rösterna dogo bort i detta sorl, hvilket ranske mera påminte om skoj än en oskyllig exercisöfning, vore det också på söndag, vågonsin kommer att göra — och det i alla sänscenden absurda beslutet var fattadt. Man orukar tala om en aktningsbjudande majoitet, men i detta fall torde det vara mera skäl att tillämpa ett sådant epitet på den förlomsfria och upplysta minoritet, som icke af n ögonblicklig exaltation läto förleda sig att egå en — dumhet. Glädjande har det också