Göteborgsposten – 30 september 1865, sida 1

— — — — t— och Packhuset. Se dessa stora hopar a vackra och feta nötkreatur, som med undran de ögon och under ett sakta bölande stå fär diga att säga farväl åt fosterlandet för att gå ett, tyvärr, alltför säkert öde till mötes, de! att i britiska magar slutligen hamna i ett ha af ale och stout, såvida icke Nordsjöns vredgade vågor dessförrinnan skola slå sig tillsammans öfver alla dessa krönta hufvuden. Se de tjogtals kärror på hvilka ligga utsträckta rosenfärgade, svarta och melerade representanter af det olyckliga slägte, som funnit nåd för Nerikes Allehandas, men icke för Göteborgs Läkaresällskaps ögon, at slägtet Sus! Hör huru de under ett sakta uff-uff! uttrycka sin missbelåtenhet med att nödgas utvandra från den sköna fosterlandsstian, huru de fylla luften med hjertgripande ouihh! ouihh! då de temligen omildt släpas öfver landgången till den ångare, som fått sig anförtrott att öfverföra både dem och deras trichiner till Albions ö. Se de beskedliga fåren, hvarftals uppstaplade i kärrorna, med sina klara, men enfaldiga ögon betrakta hvad som föregår omkring dem, hör det lif och den fart, hvarmed inskeppningen af de fyrbenta passagerarne försiggår, och du skall medge, att en god början är lagd till en, som vi vilja tro, i högsta måtto gagnande och på frukter rik utveckling af den svenska landthushållningen. Det är också med fägnad som man erfar att Länets Hushållningssällskap, å sin sida, kommer att kraftigt medverka till underlättande af en ordnad kreatursexport härifrån till utrikes orter. Till stor hugnad för alla dem, som sätta sin förtröstan och lit till de förnumstiga spådomar, som af välvisa käringar af båda könen bruka framqvädas, och för hvilka satsen : Gamla märken stå inte innebär en styggelse, har den förflutna veckan regalerat med icke mindre än 3:ne eldsvådor, alla jemförelsevis obetydliga, men ändå eldsvådor. Af dessa var det endast den mellersta, som åtnjöt den tvetydiga hedern att försiggå nattetid och att illustreras med kanonskott och klämtslag, de öfriga passerade, såsom alla borde passera, d. v. 8 i allsköns tysthet. Så när hade vi förgätit omnämna att trumpetsignalerna i hög grad bidrogo till att öka effekten af det hela. Liksom i medvetande af att det möjligen var sista gången som det, åtminstone på detta sätt, var dem medgifvet att ådagalägga öronslitande, men lysande virtuositet på det instrument, för hvilket murarne i Jericho darrade på sina grundvalar, tutade de unga krigare-ämnena på med en ifver, som varit värd en bättre sak, eller åtminstone en bättre eldsvåda. Låtom oss hoppas, att det var sista gången som hederliga och fredliga män och qvinnor inom detta ärade samhälle, de der möjligen haft den turen att kunna snarka ifrån både larmskotten och klämtningarne, behöft att från lrömmarnes ljufliga rike ryckas in i den så lags på dygnet vanligen särdeles nakna verkigheten, af ett gällt trumpetskall, som gifvit sko i knutarne och kommit äfven den radikalaste sömntuta att yrvaken spritta upp ur Morphei ärmar.