Göteborgsposten – 28 september 1865, sida 1

—2— —— — ——— — på den grund att dess verktyg ofta voro svaga. Hvart man vänder ögonen, ser man dock sådan verksamhet. Fängelsernas olyckliga innevånare, de sjuka, det uppväxande slägtet, utgöra föremål för otaliga kärleksfulla sällskapers verksamhet. Huru kunde man djerfvas att förklara denna verksamhet för subjektivism? Sak samma med missionsverksamheten, som blifvit i afhandlingen förklarad inkommen på sektväsendet, så snart den är beroende af enskilda sällskaper. Dessa sällskaper hade dock uträttat mycket dhodt, och både: Bramah och Buddba hade fått maka åt sig. Missions-. föreningarne stödde sig på nutidens mäktiga häfstång, associationsideen, och detta kunde ej vara felaktigt. Kyrkan kunde ju taga kontrollen öfver dem i sina: händer. Preses. Det var i afhandlingen blott fråga om kärleksverk utom och i strid med Guds ord. Då de ro godtyckliga kan man ej af dem vänta välsignelse. Vidare hade blifvit sagdt, att om missionsverksamheten af grundsats öfverlemnades åt enskilda sällskaper och hölles utom kyrkan, så vore den inne på sektväsendets område. Det funnes en association, som vore både större och äldre än alla andra, och detta var kyrkan. . Domkyrkoadjunkten mag. C. 4. Uddgren beklagade att begreppen i afhandlingen ej blitvit definierade, tre fjerdedelar af resonnementerna hade då blifvit öfverflödiga — Kristendomen är objektiv, men fordrar subjektiva väsenden som gestalta sig efter densamma. Men denna omgestaltning fortgår blott långsamt; vi fortgå krypande, men komma dock fram blott vi vilja med allvar. Man kan ej annat än utdöma de läror som bära pregeln af afvi er, men subjekterna som råka in på dessa afvikelser äro dock ej skilda från sanningen. Det kan i deras hjertegrund finnas mera allvar än hos dem som utan sökande antaga den rätta läran. Vi behöfva likt Pilatus alltjemt att fråga: Hvad är sanning? Misstag maste alltid begås, men man får ej blott derför fördöma en riktning, som visar något godt. Vi skulle då, om vi ville vara konseqventa, fördöma en hvar, ty ingen har genomskådat sanningen. Lektor Sundström hade ännu ej rätt klart för sig hvad preses menade med under, men ville ej ännu en gång begära definition derpå, ty preses tycktes ej benägen att ge bestämda definitioner. Preses hade tydligen i sin afhandling velat gitva ett bevis för Guds menniskoblifvande, fastän han kanske ej på allvar ansett det sagda för ett bevis. För den troende behofvas inga dylika bevis och för den som ej tror tjena de till intet. Preses upprepade att han ej sökt bevisa saken sjelf utan blott vederlägga dem som gjort inkast mot densamma. Adjunkten h. Högrell gladde sig åt många ställen i afhandlingen — om de voro på allvar menade — der det ödmjukt erkännes att presterna ej göra sin pligt. Yttrade att det vore sorgligt om, såsom det yttrats, sektväsendet skulle tilldraga sig kyrkans bästa krafter. Om så vore hoppades tal. att presterna skulle med allvar motarbeta detta. Bataljonspredikanten B. J. Glasell yttrade att kyrkan har ännu en tredje fiende, som ej blifvit omnämnd i afhandlingen och hvilkon är den farligaste af alla. Det är den förderfvade, den falska tron. Det är denna tro, som förfar med Guds rike likt judarne i gamla testamentet med lagen, som tager bokstafven för andan, omhöljet för kärnan. Den sätter systemer öfver Guds ord, förvexlar Guds rike med kyrkosamfundet. Mot denna tro uppträdde proseterna, mot den sändes Johannes Döparen, och apostlarne begagnade mot den de starkaste ord. Det var just faristerna och de skriftlärde som behandlade Kristus med en ondska, mot hvilken hedningen Pilati uppförande utgjorde en hedrande motsats. Mot denna falska tro hade Luther sina svåraste strider. Med sina fixerade former och sina rabbinska spetsfundigheter är denne fiende mest att frukta. Af subjektivismens alla former är den den förfärligaste, enär den omsätter det himmelskt rena i det jordiskt orena, och den vanställer mer än något annat kristendomens heliga anlete. Den är moder till den offleiella kristendomen, som trotsar Herrans bestraffande kraft mer än otro och sekterism. Det är en sorglig lott man gifver åt lekmannaverksamheten och missionsverksamheten. Då den förra är stilla och ödmjuk, borde den likväl försvaras mot ett ständsmessigt presterskap. Preses hade ej dragit i betänkande att stämpla den som subjektivism. Andra gå kanske ännu längre. Ochmissionsverksamheten förklaras äfven subjektiv derföre att den saknar kyrkans insegel. Men hvem skall väl då försvara de stackars hedningarnes rätt, när numera den lutherska kyrkan knappt kan försvara sina egna satser. V. pastor Blidberg ansåg det vara af vigt att ej Göteborgs stifts presterskap visade sig likgiltigt för missionssaken. Man kunde ej förebrå missionssällskaperna för att ha råkat in på sektväsende — i dess skefva riktning då det ej aktar kyrkan såsom organiskt helt o. s. v. För öfrigt finnes äfven inom kyrkan mången som är sektens och ej kyrkans tjenare, och detta måste komma till tals, huru länge man än uppskjuter det. För missionssällskaperna stå dessatom flera af vår kyrkas yppersta män i spetsen och om sällskaperna visat obenägenhet för utt öfverlemna sin sak till kyrkan, så är det derföre att inom densamma finnas de, som äro så afvoga mot missionsväsendet, att de ej ens vilja läsa en bön för detsamma. Dessa sällskaper ha för öfrigt väntat att ett kyrkomöte skulle taga saken om hand. Om det ock är sannt, att missbruk finnas inom vissa sällskaper, så gäller dock här satsen: abusus non tollit usum.