Göteborgsposten – 28 september 1865, sida 1

de ha egnats åt den goda mor Hubbard under hennes giktanfall, hvarefter han återvändt utan att ens ha sett denna lidande medmenniska, för att förvåna sin värda syster med poetiska historier om skogsnymfer och sådanader hedniska galenskaper, svarade lady Knollys. — Nå hvad var det för ondt i det, invände han skrattande; gick jag ej dagen doroftor och såg till vatienten? — Jo, dagen derefter gick ni samma väg — för att se efter skogsnymferna, fruktar jag, och blef belönad — med åsynen af mor Hubbard. — Vill ingen hjelpa en hederlig man ur ett sådant trångsmål? sporde mr Carysbroke. — Jag tror, sade den dame som jag hittills endast kände såsom bärande namnet Mary, att hvartenda ord som Monica säger är fullkomligt sanninvgsenligt. — Och om det äfven vore så, är jag ej då så mycket mer i behof af hjelp? Det farligaste sättet att förtala folk är just då man tager sanningen till hjelp dervid. I detta ögonblick förkunnades att middagen var färdig, och en ung prestman, liten till växten och med milda, behagliga anletsdrag, hvilken jag ej sett förr, steg fram ur skuggan. Denne anvisades att taga plats vid Millys sida, mr Carysbroke vid min; huru de öfriga damerna delade doktorn sig emellan minns jag ej. Denna middag, den första vi intogo på Elverston, erinrar jag mig såsom i hög grad angenäm. Hvar och en pratade — det var omöjligt att konversationen kunde afstanna der lady Knollys var närvarande — och hvad särskilt