Göteborgsposten – 28 september 1865, sida 1

edjegatan. — ——— — —— Prosten G. Petersson öppnade diskussionen med anledning af lektor Blomstrands yttrande dagen sorut. Lektor B. skulle ha sagt att sekterismen skulle tendera till objektivism, men motsatsen egde dock rum, hvilket redan låg tydligt i sjelfva namnet. Sekt kom ej af sequi, consequi, såsom lektor B. menade, utan at Åsecare — skära, afskilja. En sekt vore således något som afskiljt sig från kyrkan, och detta vore just bevis på objektivism. Preses definierade på lektor Sundströms begäran ordet Åunderr, sågom något nytt skapadt hvilket icke bar sin bestämda grund i det förutvarande. Lektor Sundström ytirade derpå, att ett under väl äfven är något öfver hvilket man undrar, något som man ej begriper. Ar detia sannt så kunde ej tal. finna hvarför preses i afhandlingen sökt bevisa Kristi menniskoblifvande, hvilket han dock förklarat såsom under. Ett sådant kan ej bevisas. Kan det åter bevisas är det intet under längre, och då må preses se till huru det går med hans uttryck. Kristendomen kan ej ega bestand utan under. Preses hade ej försökv bevisa Guds menniskoblifvande utan blott vederlagt deras skäl, hvilka talade emot detta. Det hade ej sagts att detta under kunde begripas så fullkomligt, att det ej längre blefve en hemlighet. Lektor Blomstrand hade ej hört att man kunde derivera sekt4 på annat sätt än som han lärt allt från skolåren. Hvad tal. nu ville vända sig emot var det, att de uttryck som i afhandlingen begagnades voro sväfvande. Sälunda hade uttrycket otro begagnats äfven i samma betydelse som irrlärighet — en missriktad tro på något som ingen fullkomligt kan fatta. Läran om sättet, hvarpå saligheten vinnes, kan blott ofullkomligt begripas, men tron måste vara fullkomlig. Om otro är lika med hvad andra kalla för irrlära, då är tron något hvarom meningarne kunna vara delade. Faran ligger ej i irrläror, utan i den oiro, som ger sig sken al tro och sätter det oväsentliga i stället för det enda nödvändiga. Om kristendomen är den enda rätta läran, så är dess motsats hedendomen allt ondt. Och hedendomen ligger icke blott deri, att man dyrkar en synlig afgud: afguden kan äfven vara ett tankefoster, en abstraktion. Tyvärr äro hedendomen och den verkliga otron makter, som aldrig försvinna. — Att man äfven i andliga saker använder sitt förnuft, visserligen förmörkadt, men den enda ledstjernan man eger qvar från det forna ideala tillståndet, bör icke tadlas. Preses ansåg, att de omnämnda båda slagen af otro stå i närmaste samband med hvarandra. Liksom tro i objektiv bemärkelse aldrig blir fullkomlig, lika lika litet kan den i subjektiv mening blifva det. Men lifvet i tron måste bero på hvad den rättar sig elter. Om det anses mer eller mindre betydelselöst hvad man tror, om en smula irrlärighet anses betyda föga, då är man hänvisad till sin egen godtycklighet och preses insåg ej huru någons andliga behof på detta sätt skulle blitva tillfredsstäldt. Konsistorienotarien Lindkult fann af ett uttryck i afhandlingen bestyrkt hvad han redan förut yttrat: att preses mätte anse, det sarliga åskmoln dragit sig upp öfver den kristna kyrkan till följe al otro a ena sidan och sekterism å den andra. Tal. ville dock härvid fråga: hvarför finner man det så mörkt i verlden, då man fäster blicken på religiösa ting? Är vår tid mer än andra subjektivistisk, sekterisk, behältad med otro? Häfderna visa dock att asigterna bland kyrkans största tänkare och ädlasto mån ofta varit divergerande; och likväl hade de gemensamt fört kyrkan framåt. Sekter funnos ock för visso mera lörr än nu. Tal. ville taga vår tid i försvar. Man bannade tiden och menniskorna — ofta kärlekslöst och ofördragsamt. Ar det tänkbart att blott föraktligt högmod eller beklagligt vemod skulle sätta otrons män och sekteristerna i förbund med hvarandra till stormlöpning mot lutherska kyrkan? Tal. trodde ej att den ärlige, snart sagdt allt försakande forskaren eller den oroligt tviflande sekteristen ledes af högmod. Kunde ej finna att deras uppträdande bevisade någon Guds försärliga straffdom. Mycket rent guld har funnits inom alla tider och om det väges rätt, zorde det nu ej vara lättare än det dåliga. Om tiden är orolig, om rörelser ega rum till höger och venster, fann tal. deri en brytning till en sjukdom, som är till lifs och ej till döds. Allt hvarom nu tvistas skall till slut framföra i ljuset perlor, vid hvilka vi kunna fästa våra blickar med glädje. Toologer och filosofer säga ock, att aldrig ha allvarligare religiösa känslor rört sig inom menskligheten än nu. — Tal. upplaste derefter ett utdrag ur ett arbete af prof. Luthard i Leipzig, bekräftande ofvan uttryckta isigter. Tal slutade med orden: Cära, kärlek och all sann upphojelse åt män, hvilka liksom preses i ord och handling bekräfta och sprida sin tro; men låtom oss icke heller kasta vanära, förakt eller fördömelse öfver dem, hvilka, ledda af en brinnande känslas åtrå eller af ett lika varmt forakningsbegär, känna sig beböfva och söka allt större och större klarhet i sin kristliga bekännelse och trol Preses hade ej velat jemföra nu och fordom, blott framhålla vår tids lyten. Erkände att tider funnits, som varit mörkare än denna. Men äfven en sådan otro som nutidens, måste bära sitt straff med sig. Ville för öfrigt blott vara sträng mot missriktningarne, men ej mot de enskilda personerna, öfver hvilka domsrätten icke tillhör oss. Folkskoleinspektorn mag. Wallin vände sig mot ett ställe i afhandlingen, i hvilket kärleksverksamheten nu för tiden benämnes subjektivism. Tal. fann det besynnerligt, att då en dylik verksamhet af renaste beskaffenhet utmärkte vår tid, så fruktade man för den, i stället för att glädjas åt densamma, blott