Göteborgsposten – 27 september 1865, sida 1

——— —!3—— —— kunna bevara för afvägar. Detta kunde blott Guds anda göra. Preses medgaf detta, men erinrade om att man måste göra klart för sig huru det förhöll sig med dessa afvägar och att man borde använda de medel som påvisades. Mag. Wallin skulle i afhandlingen önskat större kritisk skärpa. Opponerade sig mot uttrycket att hedendomen var cn så stor makt. Tvärtom innebar den fröet till sin egen undergång, särskildt det romerska riket, hvars makt i Kristi tid redan var mindre. Filososien hade tappat bort sig och moralen var undergräsd. Tal. vände sig vidare mot uttrycket att inom reformerta kyrkan rådde en Ålösare andlighet och klemmig beställsamhet, då det var bekant att Calvin var den mest konsiderationslöse och konseqvente reformator. Konsistorienotarien II. A. Lindhult fann oklarhet i orden om allt synes häntyda derpå, att Lutherska kyrkan med stora steg går sin undergång till mötes, så böra vi derföre ej förtvifla om sanningens slutliga seger o. s. v. — Om sanningen segrade, fastän Lutherska kyrkan gick under, vore denna sin död värd. Preses yttrade att hedendomen dock var en stor makt, hvilket bevisades deraf att den så länge kunde kämpa mot kristendomen. — Ang. reformerta kyrkan, måste man erkänna sanningen af omdömet om densamma, om ock Calvin haft en sträng karakter. Det är ur denna kyrka som sektväsendet haft sitt första ursprung. — Mot hr Lindhult anmärktes, att det ej skrifvits att Lutherska kyrkan går sin undergång till mötes utan att den synes göra det. hvilket borde förändra saken. Adjunkten B. Högrell framhöll med anledning af ett uttryck i afhandlingen, att man ej borde anse det en högre kultur inom ett folk vore nödvändig för dess antagande af kristendomen. En sådan åsigt framkallade likgiltighet för missionsväsendet. Preses upplyste, att han med kultur menat ett så pass utbildadt förstånd att kristendomens sanningar kunna fattas. Konsistorienotarien Lindhult begärde att Preses skulle närmare förklara det af hr L. anmärkta uttrycket. — Då tiden redan var framskriden, uppsköts detta till eftermiddagens sammanträde. Eftermiddagens sammanträde börjades med ett mot slutet versifieradt föredrag af lektor M. G. Rosenius Om Ienniskan, hvilket, såsom man kunnat vänta, var hållet i orthodox-luthersk anda. Derefter återupptogs diskussionen öfver synodalafhandlingen, dervid preses till en början besvarade konsistorienotarien Lindhults på förmiddagen gjorda, då icke upptagna inkast. Derefter uppträdde kommin. A. M. Blidberg, hvilken redan på förmiddagen anmält sig att tala. Tal. ansåg för en brist i afhandlingen, att då så mycket talas om sektväsendet utom kyrkan, intet talats om detsamma inom kyrkan, hvilket tal. ansåg vida betänkligare, då det under sken af att stå på kyrkans sida undergräfver densamma. Denna anmärkning lemnades obesvarad. Kyrkoh. M. B. Neuman opponerade sig mot det ogillande han trott sig finna i afhandlingen deraf att man enligt aposteln Pauli lära inskränkte sin andliga frihet af undseende för svaga menniskors omdöme och samvetsbetänkligheten. Kons.-not. Lindhult vidhöll åsigten att preses på flera ställen uttalat den föreställningen att lutherska kyrkans undergång vore nära och dess ställning förtviflad. Preses trodde att han ej i någon väsentlig punkt var oense mot opponenten. Lektor F. T. Blomstrand ansåg preses ha felat deri, att han icke bestämdt definierat de af honom begagnade hufvuduttrycken: subjektivt, objektivt m. m., hvilket vore så mycket olämpligare som den kristliga fördragsamheten mot olika tänkande ytterst måste stödjas på den öfvertygelsen, att alla dock i hufvudsaken vilja och mena detsamma och blott äro oense i meningen och betydelsen af de uttryck de begagna. Sedermera, hvad som beträffar sekterna, kan man med skäl säga att det felaktiga i sektväsendet grundar sig på detsamma som utgör källan för all. hedendom, att neml. menniskan för att undgå att stå till svars för sina handlingar sätta något emellan individen och skaparen — en afgud. Så länge sådant ej skett kommer ingen sektbildning i fråga. Det felaktiga i sektväsendet berodde således på objektivism, cke, såsom preses påstått, på subjektivism. Preses yttrade vid detta tillfälle att han skulle neldre sett om opponenterna gått in i detaljerna af örfattarens framställning än hållit sig till allmänna vestämningar, hvarigenom diskussionen blir sväfvande. Prosten G. T. Ljunggren liksom den föreg. tal. yttade sin önskan, att orden objektivt och eubjektivtlifvit närmare bestämda. Såsom nu var, kunde han ör sin del icke finna, att de olika sekterna missakade det objektiva. Tvärtom, ej endast de rationaliska otroshjeltarne utan äfven sekteristerna erkänna rdet af nådemedlen och söka just i bibelordet stöd r sina satser, måhända med lika stort allvar som den utherska kyrkan för sina. Exempelvis nämnde tal. aptisterna, såsom i sina sträfvanden stående på en nycket objektiv grund. — Hade önskat att i afhandingen det förtjenstfulla i tidens sträfvanden blifvit ramhället och icke blott farorna i desamma. ! 11. ha ÄFee;FI Fft 44 I 11. ATA 2