Göteborgsposten – 27 september 1865, sida 1

friheten att kalla Maud, och detta är miss Millicent Ruthyn, Silas, dotter, hvilken jag vågar kalla Milly. De äro mycket söta, som ni kunna se då vi få litet mera ljus, och det veta det mycket väl sjelfva. Medan hon så talade, uppsteg ur en soffa en täck, enkel dam med ett otvunget sitt och vänligt ansigte och tattade leende våra hinder. IIon var visst icke ung — åtminstone ej i den mening jag då fattade ungdomen —; hon tycktes ha passerat tretiotalet. Hennes sätt var mycket lugnt, vänligt och tillaragande. Ion hade tydligen aldrig varit en blott och bar dame på modet; men hon egde hela det bästa sällskapslifs otvungenhet och förfining, och tycktes vänligt intressera sig både för Milly och mig. Kusin Monica kallade henne för Mary och ibland för Polly. Det var allt hvad jag för tillfället visste om henne. Tiden förflöt mycket angenämt tills middagsklockan ringde, och vi skyndade till våra rum. — Sade jag någonting som var riktigt illa? frågade Milly i det hon ställde sig rakt framför mig, så snart vi stängt till dörren om oss. — Ingenting alls, Milly, du är förträfflig. — Och ser jag icke mycket sjåpig ut, eller hur? frågade hon. — Du ser utomordentligt söt ut och alldeles icke lik ett sjåp. — Jag är mycket uppmärksam på mig och skall lära det till sist; men det är litet krångligt till en början, och