Göteborgsposten – 27 september 1865, sida 1

—— s—— — grunda vi tillvaron af särskildt herdaeubete inom den kristna kyrkan? samt dels: huru skole vi öfvertygas om vår kallelse till prestembetet, såväl den inre, gifven af Herran, som den yttre, hvilken gifves af kyrkliga myndigheter? ö IIr biskopen yttrade, att liksom i naturen olika delar sluta sig till ett helt, så måste äfven en dylik lag vara gällande inom kyrkan. Kristus utsände derföre sina apostlar och de 70 män två och två, för att bereda sammanhållning i det hela. På aftonen at uppståndelsen yttrade Kristus: såsom fadren sändt mig, så sänder jag ock ederoch hvilkom I förlåten synderna, dem förlåter ock jag. Detta kunde ej blott inskränka sig till apostlarne, utan gäller alla tider, äfven den närvarande, under hvilken ett dylikt embete äfven måtte vara nödvändigt. Hr biskopen framdrog åtskilliga andra yttranden i nya testamentet, gående ut på att bevisa, dels att prestembetet, dels ock att biskopar blifvit af vår herre för alla tider föreskrifna. Hvad beträffade den inre kallelsen till prestembetet medgaf hr biskopen att densamma numera mindre ofta förekommer, men hoppades att det härutinnan skulle bli bättre. Angående lekmannaverksamheten, som vore en produkt af dylik inre kallelse, hade tal. vid ett föregående prestmöte yttrat, att han ville låta ersaranheten tala. Sävidt han under tiden kunnat inhemta, hade denna verksamhet i många tall ledt till villtarelser. Ett dylikt förhållande hade ätven blifvit af Paulus förutsagdt att inträffa i kyrkans sista tid, då Antikrist skulle framträda. Personer med håg att utbreda Guds rike hade deremot godt tillfälle dertill såsom lärare i folkskolor o. s. v. Tal. gaf för öfrigt en framställning angående tillsättning af prester o. s. v. Sedan hr biskopen uppmanat kontraktsprosten C. S. Lindskog att såsom preses träda i katedern under diskussionen om synodialafhandlingen: ÅOm vår tids religiösa subjektivism underrättades derom att tiden för hvarje talare blifvit inskränkt till 10 eller högst 15 minuter. Kontraktsprosten Lindskog steg derefter upp i katedern och inledde förhandlingen med en målning af den nuvarande tiden, sådan han uppfattat den. Otro och vantro kämpa om herraväldet, yttrade tal. Man öfvergilver den smala vägen för att vandra på den breda allmänningen, lögnen bugtar sig fram och otrons banerförare trampa de utnötta hjulsparen. De ha dock ej mycket nytt att säga. Man kan ej helsa deras anfall med glädje, men man kan till dem säga: -J tänken ondt öfver oss, men Gud har vändt det till godok. Då man emellertid har att kämpa emot en öfverhängande otro och ett sektväsende som hotar att fuska bort kristendomens klara och lugna sanningar, så är det nödigt at: lära känna sjukdomens verkliga art, för att finna botemedlet. Tal. troade att presterskapet hade del i orsakerna till denna, så till vida som religionsundervisningen ej meddelades på lämpligt sätt. Man låter ungdomen gå ut i verlden rustad med några magra utanlexor eller pjunkigt känslosvall, och det är då ej underligt om sinnet blir öppet för otro och sekterism, hvilka ej försofva sig. Presterna äro till en del skuld till den eld som brinner, om ej genom annat, så genom dåligt släckningsmaterial. — Det vore emellertid glädjande om presterna ville stå som en man i allt grundväsentligt. Den rätta gåfvan kommer ofvanifrån, men det vore lärorikt att hora de olika meningarne. Synodialafhandlingen företogs derefter till behandling. Folkskoleinsp. mag. J. Wallin begärde först ordet. Hade i afhandlingen funnit en mängd minst sagdt triviala uttryck. Så läses vatt vi fuska i någon mon Herrans stora sak; ett annat nätt uttryck vore detta: att vi i Herrans tjenst alla vore rätt stora stympare o. s. v. Vidare anmärktes mot titeln på afhandlingen -Om vår tids religiösa subjektivismatt det vore farligt att genom ett o:d sålunda karaktisera en tankeprocess. För öfrigt erinrade tal. om att hedendomen varit uteslutande objektiv och att kristendomen är subjektiv. Hednatidens mest begåfvade andar nalkades subjektiviteten så mycket som var dem möjligt. Så Sokrates och ännu mera Plato, som hade aning om ett andligt lif på botten af menniskans väsende. Det föreföll således tal. besynnerligt att, då kristendomen just vore den absoluta subjektivismen, förs. stämplade allt hvad som misshagade honom, t. ex. folkets makt, såsom subjektivism. Detta är ett godt sätt: man säger blott Det är subjektivism — derför skall det kastas öfver bord! Preses medgaf de anmärkta formela selen och mänga andra. — Kristendomen ar bäde subjektiv och objektiv. Man tänker så mycket på Kristus i oss, att Kristus för oss försvinner. Prosten G. Petersson gjorde anmärkning mot ett yttrande att kännedomen om tidens väsende skulle I hemlig källa till förfrat kezA