Göteborgsposten – 26 september 1865, sida 1

WWWA jjjjjn — deras val kan utsträckas allt längre och längre och då den graderade skalan måste salla för solkets upplysning och dess genom denna höjda medvetande af sin mindre inskränkta rätt till delaktighet i allmänna värf. Det är oss en verklig glädje att kunna säga, att Göteborgs och Bohusläns nu afslutade tredje landsting genom de beslut, som föreligga oss, lemnat ett nytt prof på god allmänanda, uppmärksam blick på folkets behot, på prisvärd humanitet och moget prötvande at framlagda frågor. Landstingen i allmänhet åligger ett stort värf, som våra riksdagar decennier efter decennier, tack vere den olyckliga ståndstörfattningen, hittills icke kunnat genomdrifva, neml. folkskolans allt kraftigare särskiljande från kyrkan och öfverflyttande från presterskapets till sjelfva tolkets kontroll. Vid en tid, då prosterskapet verkligen representerade det bildade ståndet inom landet, då det just i sin egenskap af bildadt ställde sig i spetsen för de till folkets väl under födelse varande reformer, då det verkligen ville befrämja folkets egen humanistiska utbildning — då kunde något skäl finnas, hvarför det uppväxande slägtet ställdes under dess vård och folkskolan blef, så att säga, en filial at kyrkan. Men nu, då — de mänga af presterskapets medlemmar undantagna, som verkligen vinnlagt sig om folkskolans tidsenliga utveckling och utbildning — presterskapet sjelft såsom politiskt stånd är besatt at en reaktionär anda, hvilken skulle skadligt och farligt inverka på folkskolans alumner, om dessa fortfarande skulle stå under dess högsta vård och kontroll — nu skulle det vara en anakronism att låta denna kontroll längre bestå, det oberäknadt att tidsanden innebär en religiös rörelse, hvilken vårt presterskap på intet sätt synes upptatta eller vilja uppfatta. Försök, som af de liberala gjorts vid riksdagarne i denna riktning, ha icke krönts med framgång, tills man slutligen fick genomdrifvet tillsättandet af folkskoleinspektörer, hvilka hade att för statens räkning undersöka folkskolornas tillstånd. De berättelser, som af dessa inspektörer afgifvits, bära sorgliga vittnesbörd om, huru illa presterskapet på de flesta ställen utfört sitt värt att befrämja solkets bildning och upplysning. Vi ha erfarit riktigt skriande saker, hvilka man nästan skulle trott vara omöjliga i ett civiliseradt land. Tillkom så landstingsinstitutionen, och hvad särskilt detta län angår, grep dess första landsting genast itu med folkundervisningstrågan. Inseende gagnet af inspektörerna, emedan dessa lättast kunde draga fram i dagen förhällanden, om hvilka landstingsmännen sjelfva hvar i sin stad hade åtskilligt klandervärdt att förmäla, uppdrog landstinget åt staens inspektör att ätven för landstingets räkning undersöka tillståndet inom solkskolorna i länet och derom afgifva berättelse. Men redan det andra landstinget, det i jol, tycktes af en eller annan anledning hugadt att något släpphändt behandla frågan. Uppdraget från länets sida åt en inspektör att orttarande ha öfverseende ötver folkskolorna Hlet honom från taget, och man inskränkte sig i denna angelägenhet förnämligast till ett par beslut, hvilka onekligen företöllo såsom tillkomna för syns skull. Landstinget framställde neml. till Göteborgs solkskolestyrelse attsolkskoelärareelever från länet skulle få i härvarande folkskolor inhemta här använda undervisningsmetod. Framställningen blef bisallen — men ingen enda folkskolelärareelev har dock af denna tillåtelse sig begagnat. Landstinget anslog vidare 1,000 rdr, att användas af en komite, som skulle träffa aftal med statens tolkskoleinspektör om, att till de skolor, som sådant önskade, meddela råd och upplysningar. AÄstalet hade träffats och statens inspektör åtagit sig uppdraget — men inga skolor inom länet hafva begagnat sig deraf. Det var således tydligt, att ej mera något kunde byggas på solkskolelärarnes Frioillighet. Kraftigare medel mäste tillgripas, ty af den föreliggande inspektörsberättelsen framgår tyvärr alltför tydligt, att länets