Göteborgsposten – 26 september 1865, sida 1

— —— Hochheimer för helsans skull och åt morkullor samt anAra lätta och helsosamma rätter af samma orsak; han var mycket kinkig och grälaktig om tillagningen af dessa saker ej var honom till nöjes, eller om hans kaffe ej hade den rätta smaken och odören. Hans konversation var ledig, fin och cirklad men kall enuru med en anstrykning af sentimentalitet; emellanåt infliekade han i sitt med fransyska verser och fraser smyckade tal en och annan religiös betraktelse, som jag ej kunde fullkomligt reda för mig sjelf antingen den var uppriktigt menad eller tillgjord. Han hade en högst egendomlig glans i sina stora ögon. Jag kan ej förlikna denna glans vid annat än den som uppkommer då ett starkt månsken faller på en glänsande metall. Jag har aldrig sett ett så ogendomligt uttryck i några andra ögon. Lägg härtill hans beständiga sjukdomsanfall, han sväfvande mellan lif och död, mellan intelligens och sinnessvaghet — det var en förskräcklig tillvaro, ryslig att bevitttna! Jag var äfven villrådig huru jag borde uppfatta hans känslor mot sina barn. Ibland tycktes det mig att han kunde vara redo att lägga hela sitt hjerta i dagen för dem; vid andra tillfällen åter såg han ut och talade nästan som om han hatat dem. Af hans tal kunde det tyckas som om bilden af döden alltid stått framför hans ögon, och likväl hängde han med ett förskräckligt intresse fast vid lifvet. Oh! onkel Silas, dystra bild från det förflutna, alltid står du i mitt minne skimrande i samma