Göteborgsposten – 25 september 1865, sida 1

sina böner på Söndagarno och sedan vara qvitt detta bekymmer? Milly, vill du gå och se efter om guvernören gjort upp sakerna med adjunkten? Gör det, flicka. Jag förlorar hela dagen genom att vänta på honom. Milly sprang upp, van som hon var att lyda sin bror, och då hon passerade förbi mig hviskade hon i mitt öra det enda ordet: — Penningar ! Hon lemnade rummet. Dudley hvisslade en melodi och svängde sin fot likt en pendel under det han följde henne med blicken. — Det är hårdt, miss, påstår jag, att en ung karl med förstånd skall vara så knappt hållen. Jag har ej en skilling utan hvad som kommer genom hans händer; och ingenting vill han gifva mig förrän han får veta hvartill det skall användas. — Kanhända, sade jag, tycker min onkel att ni borde förtjena något sjelf. — Jag skulle vilja veta på hvad sätt en karl kan förtjena pengar i våra dagar. Ni vill väl inte att en gentleman skall hålla bod heller? Testamentsexekntorerna äro skyldiga mig något pengar, som ni vet. De äro hederliga karlar, det kan inte bestridas, men tusan så tröga betalare. Jag gjorde ingen anmärkning öfver denna smickrande illusion på verkställarne af min älskade fars testamente. — Öch jag säger er Maud, att jag vet en som jag skulle vilja göra hvilka uppoffringar som helst för. Den förhatliga varelsen frammumlade detta med ett