Göteborgsposten – 25 september 1865, sida 1

——————— QHÄ:.:ece ——— en ny bekräftelse på den gamla satsen, att intet nytt sker under solen. Den delning af sjöförsvaret, som utgör hufvudprincipen i förslaget, är densamma som för nära 100 år sedan infördes. Då bevisades den vara absolut nödvändig. Så kom en annan tid och amalgamationsprincipens tillämpning på sjöförsvaret bevisades vara absolut nödvändig. Nu har denna princip förkastats, och det är åter delningsprincipen som grefve Platen bevisat vara absolut nödvändig. Såsom kuriositet vill jag i sammanhang härmed omtala, att grefve Platens ofvannämnde förslag, hvilket in extenso meddelades i våra tidningar, vunnit så stor uppmärksamhet i Ryssland, att det i sin helhet införts i den under ryskt beskydd stående tidningen Le Nord, der förslagets principer högeligen lofordas såsom fullkomligt tillämpliga äfven vid Rysslands sjöförsvar. På tal om Ryssland, så vill jag meddela några ganska kuriösa detaljer från ryska eskaderns besök i våra farvatten. Ni torde minnas, att våra tidningar omtalade att storfursten Constantin under sin härvaro besökt en af de här förlagda kanonbåtarne som byggts på Bergsund. Då storfursten i konungens sällskap kom ombord, begaf han sig genast ner i maskinrummet, lät maskinen arbeta och ställde derunder en mängd frågor till maskinofficeren, hvilka bevisade att fursten var i de allra minsta detaljer fullt hemmastadd ätven i ångmaskinläran. Han uppehöll sig fullt ?, timme nere i maskinrummet, och då han kom upp på däck, buro hans kläder och händer synbara spår från det ställe han besökt. Bland andra detaljer, hvaröfver han oförbehållsamt uttalade sin beundran, var den ringa kolåtgången å dessa fartyg, hvilken förtydligades exempelvis på det sätt, att om de, hvars hastighet är 9 knop i timman, skulle afgå härifrån till Gibraltar, så är det här intagna kolförrådet fullt tillräckligt för en sådan resa. Vid konungens besök på den ryska eskadern var det på förhand uppgjordt å hvilka fartyg H. M:t skulle gå ombord. Enligt vedertagen sed skulle cheferna å dessa sedermera blifva dekorerade. Emellertid blef konungen tilltälligtvis upplyst om att alla dessa chefer voro ryssar. På en annan korvett, som icke skulle besökas, var en finne vid namn Kreemer chef. Han hade med bravour deltagit i Krimkriget, och derunder svårt blesserats i foten, så att han ännu blott med stor möda kunde gå och stödde sig på en käpp. Honom ville kungen gerna dekorera, äfven derföre att han var finne, men huru skulle det låta sig göra? Gåtan löstes på det sätt, att när den kungliga slupen skulle passera Kremers korvett, fick kungen af någon bland sin svit ett tecken, gaf då sin önskan tillkänna att äfven bese den korvetten, hvilket ej mötte något hinder naturligtvis, och derefter blef Kremer också dekorerad. När sjöministern grefve Platen, enligt gällande etikett, skulle uppvakta storfursten ombord på Rurik!, hade grefven i hand den svarta käppen med eltenbensknapp, som sedan gammalt begagnats af alla sjöministrar. Fursten frågade, under samtalets gång, hvad meningen var med denna käpp? Gretven upplyste att den tillhörde hans embete. Åh! inföll storfursten småskrattande,kanske en qvarlefva trån den tid, då käppen äfven spelade en vigtig roll inom svenska armeen? — Den ofvannämnde kapten Kremer, på hvars fartyg alla svenska Stockholmstidningarne funnos, och deribland äfven ÅFäderneslandet, i hvars träsnitt alltid förekom en eller annan ryss med knutpiska — försäkrade bestämdt, att sedan två år tillbaka är knutstraffet inom ryska flottan helt och hållet afskaffadt, utan att efterträdas af prygeleller daggstraffet. Då den svenske sjöofficeren, som är min sagesman, tycktes betvifla Kremers uppgift, yttrade denne allvarligt: Min herre! Ännu har ingen haft skäl betvifla mitt hedersord. Och tro mig — äfven i Ryssland måste ett humanare behandlingssätt införas såsom oafvisligt nödvändigt.