Göteborgsposten – 25 september 1865, sida 1

ett manligt och fängslande behag i att uttrycka sådana gudlösheter. — Jag förundrar mig öfvor ditt skratt Milly, sade jag. Huru kan du skratta? — Vill du då att jag skulle gråta? genmälte Milly. — Jag vill åtminstone ej att du skall skratta, svarade jag. — Jag vet någon som jag önskar skulle gråta för min skull, sade Dudley i en som han trodde mycket intagande ton och såg på mig som om han trodde att jag måste känna mig mycket smickrad af hans önskan att få mig att gråta öfver honom. I stället dock för att gråta, lutade jag mig mig tillbaka i min stol och började helt lugnt bläddra igenom Walter Scotts poemer, som jag och Milly sysselsatte oss med att läsa om aftnarne. Tonen i hvilken den förhatlige unge mannen talade om sin fader, det råa sätt hvarpå han omnämnde min, jemte hans låga skryt af sin irreligiositet väckte hos mig ännu mera afsmak än någonsin för honom. Presterna äro långsamma af sig, förskräckligt långsamma. Jag kommer att få vänta en god stund, tänker jag. Jag borde vara tre mil härifrån eller ännu längre vid samma tid — fördöme det! Han betraktade härunder sin fot som han höll upp medan han talade, liksom om han beräknade huru långt denna lem skulle ha kunnat fortskaffa honom vid denna tid. — Hvarför kan inte folk läsa sin bibel och göra