Göteborgsposten – 21 september 1865, sida 1

— Jag träffade — jag kunde ej säga min kusin — jag träffade honom, onkel — er son — denne unge gentleman — jag såg honom, skulle jag säga, vid Scarsdalekyrkan, och äfven sedermera tillsammans med några andra personer i parken vid Knowl. Det var samma afton som skogvaktaren blef slagen. — Nåväl, Dudley, hvad säger ni om det? frågade onkel Silas. — Jag har aldrig varit på de ställena. Jag vet ej hvar de äro belägna, och jag har aldrig sett denna unga lady forr i hela mitt lif, så sannt jag vill bli salig, sade han med sådan kontenans och ett utseende så sannfärdigt att jag började tro att jag måste vara narrad af en af dessa besynnerliga likheter som enligt hvad man vet stundom har ledt till att styrka personers identitet hvilken man efteråt funnit vara falsk. — Ni ser så — så obehagligt stämd ut, Maud, vid tanken på att ni sett honom förr, att jag föga undra. på ifvern i hans nekande. Det är klart att någonting obehagligt föreföll; men ni ser att sävidt det har afseende på honom är det ett totalt missteg. Min son har alltid varit en sanningsälskande yngling — ni kan sätta förtroende till hvad han säger. Ni var ej på deder ställena? — Jag önskar jag måtte bli ... började den sannings: älskande ungdomen med stigande ifver. — Se så, se så; ert ord som gentleman — och det är ni, ehuru en fattig sådan — skall fullkomligt tillfredsställa er kusin Maud. Har jag rätt, bästa Maud? Jag