Göteborgsposten – 21 september 1865, sida 1

lyftning ha de icke gifvit åt detta tungsamma slättbosolk som vandrar i mjölk och honing figurligt taladt. Men dessa kommunikationer ha ändå icke lyft de goda skåningar allttör högt, de hålla sig alltjemt vid jorden; men de ha blifvit ojemforligt mycket rörligare på den. De skånska presterna ha isynnerhet varit typer för både andlig och verldslig tröghet. Men äfven de ha tvingats att följa med tiden, och finna sig väl nu deraf. Under mina resor här i provinsen har jag besökt flera kyr koherdar, och föreställ er min förvåning då jag hörde dem helt obesväradt omtala, såsom den enklaste sak i verlden -att kasta sig på en ångbåt eller hoppa på ett förbiilande bantåg. Min gamle 1iutormator en välbeställd kontraktsprost är långtutrån den ende at de skånska kyrkoherdarne som rest till Carlsbad, och man talar om sådane som behöft göra en badresa ända till Aachen, och dessa resor företagas af personer som förr ansågo Ramlösa som den enda källa der en väl beställd skåning borde söka och kunde finna helsan. Förötrigt är den skåning som icke besökt Köpenhamn en omenniska. Tala med hvem ni vill, och han eller hon är som barn i huset på Tivoli och Alhambra, Skäningarne resa till Köpenhamn för att göra sina uppköp; jag vill ej påstå att för alla dessa erlagges intörselrull, men det påstår jag bestämdt att humanare tulltjenstemän än i Skåne finnes ej. Annu ett bidrag till humanitetens historia vill jag anföra. Under den nyss omtalta exkursionen besökte jag en aflägsen slägtinge i Norra Skåne, kapten, svärdsriddare och med goda majorsutsigter, ty han ser ganska beslutsam ut, är mycket rörlig och har ingen disposition för stor mage. Ar kaprenen hemma — frågade jag en ung blondin, som kom mig till mötes på trappan till hans vackra bostad. Nej! Men min man kommer bestämdt hem i afton. Han reste för en vecka sedan till Köpenhamn — svarade lilla frun på den allra genuinaste skånska. Det måste vara besvärligt, om er man ofta reser så der utrikes, att hvarje gång begära kunglig permisson, anmärkte jag längre fram. Inte alls någon sådan permission begäres, ty numera anse vi ej Danmark ligga utrikes, svarade hon skrattande. Skåne är, som ni torde veta, adelns förlofvade land. En betydlig mängd af det första ståndets ledamöter äro här bosatta på egendomar som dels varit, dels ännu äro at betydligt värde. Men med så undantag äro dessa egendomar ganska snällt intecknade. De skånska magnaterna lefva i allmänhet på hög fot, hålla magnifika ekipager, sätta stort värde på sina anor och hästar, numera äfven på sin korthornsboskap, och när de gifta sig med någon af ofrälse extraktion, så försonas mesalliansen lätt, om blott lilla nådens pappa efterlemnar stor förmögenhet. Då en skånsk magnats debet och kredit icke går rätt bra ihop, och det har inträffat ganska ofta, så gör han icke gerna inskränkningar i sitt lefnadssätt, utan han säljer några bondhemman, som styckas, ty på köpare af små hemmansdelar har tillgången varit riklig. (Forts.)