Göteborgsposten – 21 september 1865, sida 1

mig styrka att springa några steg tillbaka och han tvekade. — Godt, godt, det skall vara så, förmodar jag, sade min onkel. På min tid träfkades ej köttsliga kusiner som främlingar; men vi hade kanske orätt; vi lära nu blygsamhet af amerikanarne, och gamla engelska seder äro för grofva för oss. — Jag har — jag har sett honom förr — det vill säga ... och här tystnade jag. Min onkel vände sin egendomliga blick mot mig med ett frågande uttryck. — Åhå! det är ju alldeles nytt för mig Ni har aldrig omtalat det. Hvar ha ni råkat hvarandra, Dudley? — Aldrig sett henne i hela min tid förr, sade den unge gentlemannen. — Inte! Godt, vill då ni, Maud, upplysa oss om förhållandet, sade onkel Silas kallt. — Jag har sett denne unge gentleman förr, stammade jag. — Menar ni mig? frågade han lugnt. — Ja naturligtvis er. Jag har sett honom, onkel, svarade jag. — Och hvar var det min vän? Ej på Knovl, förmodar jag. Stackars Austin besvärade ej mig eller de mina mycket med sin gästfrihet. Detta var ej någon lämplig ton att antaga då han talade om sin aflidne bror och välgörare; men för ögonblicket hade jag min uppmärksamhet tör mycket riktad på en enda punkt för att anmärka detta.