Göteborgsposten – 21 september 1865, sida 1

hnedjegatan. slagit mig i ro efter ett kringirrande lif. Händelsen har så sogat att jag logerar midt emot Domkyrkan, denna vördnadsvärda byggnad om hvilken de sakkunniga tvista antingen den är ruinerad eller restaurerad. Min blick möter ett stycke längre bort Carolinas lärosalar och den mångbesjungna Lundagård med Tegnerstatyn, der skalden framställes så vemodigt betänksam: eden gamla tiden är förbi, den gamla Karolinska tiden. Jag inandas klassisk luft, men från våningen inunder upbstiga ångorna al punsch och öl, samt den skånska bränntortsröken. I nittonde århundradet är det bestämdt en dårskap, det är en olycka, att ett universitet ligger i en småstad. Dertöre — fastän staten gjort stora uppollringar på nya och rymliga byggnader för universitetets i Lund utvidgande, och betydliga summor anslagits till detsammas lyftning — så häntyda katalogerna oemotsägligt derpå, att lärjungarnes antal är i ett regelmessigt aftagande. I detta fall är det ett sorgligt betecknande faktum att för några år sedan, då magisterpromotion förrättades, befanns jubelmagistrarnes antal lika stort som de öfriga promovendis. Går man upp på aitanen å den gamla akademibyggnadens torn, så ser man ett universitet under sina fötter, och ett annat vid horisonten. Endast några få timmars väg skiljer dem åt. Men emellan dessa båda lärosäten finns intet, eller ytterst ringa vetenskapligt samband. Professorerna i Lund och Köpenhamn stå med hvarandra i den minsta möjliga beröring. De förra äro sig sjelfva nog — och om de resa till Köpenhamn, så sker det vanligen för att skaffa sig jordiska omhöljen till bättre pris än i Lund, eller helt enkelt för att roa sig på teatrarne eller i Tivoli. Man säger att originalernas tid är törbi. Misstag, min herra! Kom hit och ni skall snart finna ett rätt artigt sortament af detta slag, män med det allra egendomligaste skaplynne. Känner ni professor Brunius? — Blott till namnet, svarar ni. Föreställ er då en en man, som redan räknar sina sjutio vintrar, men som ännu är vid full vigör, som utan tvekan företager långväga resor för sina studier rörande den äldre byggnadskonsten, deri han obestridligen är den mest bevandrade i vårt land, kanske i hela norden. Besök honom i hans bostad; han har sjelf uppfört den, i en besynnerlig stil, klassisk antager jag, men i alla fall sådan, att den icke manat till efterföljd. Han emottager er vänligt. Han är itörd prestdrägt, ty han är kyrkoherde i ett godt pastorat, hvars inkomster han uppbär, ötverlemnande själavården åt en vice pastor. Ni behöfver ej säga många ord förrän er värd är i farten att tala. Han talar med en ynglings ifver; men han kan ej öppna sin mun utan att begagna de starkaste verber, som vårt språk eger och kryddar oafbrutet sitt tal med de kraftigaste försäkringar, alias svordomar. Ena ögonblicket gråter han som ett barn, talande om att han står på grafvens brädd som en stor syndare, — andra ögonblicket åter utlåter han sig i de häftigaste ordalag och tillmälen om det eller dem som ej äro honom till lags. Men kan man förbise detta mundtliga hudflängande, så är onekligen professor Brunius en at de roligaste, eller åtminstone en af de mest originella personer, som vårt land nu har att uppvisa. Vill ni på nära håll göra bekantskap med den superlativa etourdien, så uppsök professor G. I en viss genre öfvergår han tillochmed professor Brunius, som i sitt våsende afsigtligt lägger an på att vara rå, men hos hvilken man dock icke spårar det lärda högmodet, det utmanande öfvermodet. Hos professor G. framträda dessa egenskaper i sin fulla vederstygglighet. Vid sin hitflyttning profeterade en af hans kamrater i hufvudstaden: ratt G. redan första terminen skulle få stryk af studenterna, och den andra terminen af sina kamrater!. Att denna profetia icke gått i fullbordan är ingalunda hans förtjenst, utan de andras ötverseende.