Göteborgsposten – 19 september 1865, sida 1

och kysste henne ömt, log sorgset emot henne och yttrade vändande sig till Monica: — Detta är min dotter Milly; hon har ju blifvit pre senterad för er på nedra botten, eller hur? Ni har utar tvifvel blifvit intresserad af henne. Ehuru, såsom jag sag hennes kusin, jag ännu icke riktigt är en sir Tunbell) Clumsy, så är hon dock en fulländad miss IIOden. Ä1 du icke det, min stackars Milly? Du har för denna utmärkelse att tacka den sociala mur hvilken alltsedan din födelse afstängt all civilisation från Bartram. Du bör var: mycket tacksam, Milly, mot en som bar en sten till dett: osynliga men ogenomträngliga arbete. För dina talange — mera egendomliga än fashionabla — har du äfven til en del lady Knollys att tacka. Tacka henne, Milly. — Är detta den fred ni ingått på, Silas? frågade lady Knollys lugnt men skarpt. Jag fruktar, Silas Ruthyn att du vill utmana mig att tala i närvaron af dessa flickor på ett sätt som vi alla skulle ångra. — Ah! mitt skämt gör er ond, Monnie. Föreställ er hvad ni skulle känna, om jag funnit er vid sidan af landsvägen stympad af röfvare, och jag då satt min fot på er nacke. Men — tyst med detta. Hvarför har jag sagt det? Blott för att göra min förlåtelse dess mera i ögonen fallande. Se här, flickor, lady Knollys och jag, slägtingar som länge varit fientliga, glömma och förlåta det förflutna och förena våra händer öfver dess i förgätenhet begrafna oförrätter. — Nåväl, vare det så, svarade Monica, men låt oss sluta upp med gäckerier och maskerade förebråelser.