Göteborgsposten – 18 september 1865, sida 1

lingarne, lika många af hvardera — ett stort medgifvande, emedan enl. detsamma Sverige, som har 4 millioner innebyggare, ej skulle få flera män i öfverhuset än Norge, som har 112 million, eller Danmark, som har litet mer. Slutligen uppmanade konung Carl den danske konungen, att sluta ett familjetördrag, som kunde 1örbereda de trenne kronornas förening på ett hufvud. Danske konungen och konseljpresidenten gingo i början beredvilligt in på denna tanke. Så snart konung Carl fick svar, vände han sig till sin förste minister De Geer och erhöll dennes samtycke till att fortgå på den beträdda vägen; särskilt var De Geer villig att träda i underhandling med Monrad, hvarom denne genast blef underrättad. Detta är vigtigt. Så länge konung Carl var ensam om planen, var det ju icke säkert, att han kunde få svenska statsmän till att utföra den, och dertöre kunde det hela tjena till intet, alldenstund Sverige är ert konstitutionelt land. Nu var det deremot gifvet, att man skulle röna tillmötesgående från förste ministerns sida, och han är den nuvarande ministerens vigtigaste man. Men skulle något kunna uträttas, måste man skynda. Monrad utarbetade då ett förslag till samiljetördrag. Men det dröjde något, innan det öfversändes, och samtidigt följde slutligen ett svar, hvari han uttalade önskan om, att de närmare törhandlingarne måtte uppskjutas, och antydde, att Skandinavien enl. hans åsigt dock skulle ha gagn af att upprätthålla törbindelsen med Holstein och derigenom med Tyskland. Det var neppeligen med god vilja som Monrad gat detta svar, hvilket låter löjligt på en tid, då tyska trupper jagat general Hegermann ut ur Jutland och besatt nästan hela halfon. Ryssland hade säkert sitt finger med deri; ty det hade troligen samtidigt gifvit Christian IX hopp om att kunna få Slesvigholstein i personalunion med Danmark. I alla fall var Monrads svar naturl. tillräckligt, för att afbryta underhandlingarne, hvilka från svensk sida inledts under den uttryckliga förutsättning, att det gemensamma törsvaret skulle inskränka sig till den danska delen af Slesvig. Man kan ej förtänka konung Carl, att han icke ville ställa en stridsmakt på benen, för att hjelpa konung Christian IX till att drifva tyska trupper ur tyska landsdelar. Man måste i hög grad beklaga, att konung Carls förslag, som stod i ett märkligt samband med de tankar, Frankrikes ombud samtidigt gjorde gällande å konferensen i London, icke fingo ett bättre mottagande från dansk sida. Hvem vet, huru mycket blod, som kunde sparats, och huru mycken smälek, som kunde undvikits, om man ej skjutit tillbaka den framsträckta handen? I Carl XV:s lika oegennyttiga som kloka förslag, är Nordens framtidstanke för första gången uttala i praktisk form. Om detaljerna i uttörandet kunna ju många meningar finnas. Men det är likväl denna tanke, som åter måste upptagas och då verkliggöras, om Danmark och hela Norden skola kunna frälsas. Dessa argumenter äro lika slående som sanna, och vi äro öfvertygade om att de ej sakna understöd hos någon fördomsfri och klarseende nordisk man. Slagsmålshistorien på Strandveien mellan tvenne sämre karlar och en härvarande yngre medlem af den engelska beskickningen är så långt ifrån atgjord, att den möjligen ännu kan leda till diplomatiska svårigheter. Förutom annan ersättning har den engelska legationen med vanlig britisk anspråkstullhet gentemot de små begärt, att kronofogden på Nordre Birk, som var den förste, till hvilken engelsmannen personligen vände sig vid det omnämnda tillfället, skall afskedas eller få sin lön afkortad med en månads gage samt göra