Göteborgsposten – 18 september 1865, sida 1

bli vänner privatim först, yttrade kusin Knollys skrattande i det hon aflägsnade sig företrädd af hofmästaren. Lady Knollys berättade mig sedermera om sitt möte med onkel Silas. — Då jag såg honom, sade hon, kunde jag knappt tro mina ögon — detta hvita hår, detta hvita ansigte, dessa vansinniga ögon detta spökaktiga leende! När jag sist råkade honom var hans hår mörkt; han klädde sig likt en modern engelsman. Han hade verkligen en likhet med detder porträttet i kroppsstorlek på Knowl som ni blef kär i, ni mins. Men alla englar! sådant spöke! Jag frågade mig sjelf, är det andebesvärjelser eller delirium tremens som gjort honom sådan? — Med det förhatliga småleende som gjorde att jag trodde honom till hälften vansinnig, yttrade han: — Ni tycker att jag är förändrad, Monica? Hvilken ljuf, mild, odräglig röst han har! Det var en person som en gang talade om ljudet jaf en glasflöjt hvilket gjorde folk som lyssnade dertill hysteriska, och jag tänkte derpå hela tiden. Det låg alltid en egen ton i hans röst. — Jag tycker det verkligen, yttrade jag slutligen, och utan tvifvel finner ni äfven mig förändrad, mycket förändrad. — Det har förflutit tillräckligt nog lång tid för att åstadkomma en ännu större förändring än den jag hos er finner. Jag tror att han ännu höll på med sina gamla sarcasmer och trodde att jag var samma impertinenta varelse,