Göteborgsposten – 18 september 1865, sida 1

som han kom ihåg från gamla dagar, utan att vara korrigerad af tiden. Och så är jag äfven, och han får ej vänta komplimenter af gamla Monica Knollys. — Det är lång tid sedan, Silas; men ni vet att det icke är mitt fel, yttrade jag. — Icke ert fel, min vän, blott er instinkts. Vi äro alla imiterande varelser; de stora utvoterade mig ur samhället och de små följde. Vi äro alla lika kalkoner, äro lika förständiga och lika ädelmodiga. Liksom det brukar ske med dessa djur hände det sig att då jag af ett nyckfullt öde sårades i hufvudet, så störtade hela anhåänget öfver mig, hackande och skrockande, skrockande och hackande — och ni var ibland dem. Det var ej ert fel, det var blott er instinkts, hvarföre jags fullkomligt förlåter er. Men det är intet under att de som hacka på kamraten stå sig bättre än de som bli hackade. Ni är stark, och jag — jag är den jag är. — Men Silas, jag har ej kommit hit för att tvista. Om vi nu raka i g skall ni komma ihag att vi aldrig mera blifva vänner. Vi äro för gamla, hvarföre vi böra förgäta allt hvad vi kunna och söka att förlata så mycket som möjligt; och vi ej kunna göra nägondera, så låt det åtminstone vara stillestånd oss emellan medan jag är här. — Mina personliga oförrätter kan jag fullkomligt förlåta, och jag gör det, himlen skall veta det, af hjertat. Men det är saker som icke kunna eller böra förlätas. Mina barn ha blifvit ruinerade genom det beteende jag åsyftar. Jag skall kanske ännu genom försynens nåd kunna vinna rättvisa i verlden, och då denna tid kommer skall jag min