kat in i skåpet. Se så — nu känna pi slutligen hela saken. Kunna ni någonsin förlåta mig för mitt bedrägeri? Men jag kunde ej besluta mig för att omtala saken; ej heller för att skrapa bort inskriptionen, hvilket var ett alternativ hvarpå jag tänkt. I sanning, jag är en bland de vankelmodigaste, obeslutsammaste varelser som någonsin lefvat, då jag är i mitt vanliga sinnestillstånd. Blott stark sinnesrörelse eller passion kunna inspirera mig till beslutsamhet. Under dessas inflytande blir jag dock helt och hållet förvandlad och är ofta både snabb och modig i handling. — Någon reste härifrån i natt, såsom jag tror, miss, yttade en morgon Mary Quince med en mystisk nickning. Klockan var två på natten och jag hade ondt i tänderna samt gick ned för att få en nypa Cayennepeppar. Jag lemnade ljuset brinnande här uppe, ifall ni skulle vakna. Då jag gick upp igen och passerade förstugan eller ändan af det långa galleriet, hvad fick jag höra, om icke en häst fnysa och några meninskor tala kort och sakta. Jag tittade derföre ut genom fönstret och såg tvenne hästar spända för en vagn, på hvilken en karl lade en res åda. Derefter utbars en kappsäck och en nattsäck, och jag tror att det var gamla Wyat, hvilken miss Milly kallar PAmour, som stod i porten och talade med kusken. — Och hvem steg i vagnen Mary? frågade jag. ( Forts.)