Göteborgsposten – 14 september 1865, sida 2

ebundet Vegennis mission misslyckades; Österike blandade sig deri; franska diplomatien ar dock förberedd derpå. Då wienerproteten blifvit bekant, ville den österrikiske geandten i Rom ej ha någon storm upprörd. Det syntes nu, att Wien ej mera egde mod utt handla. Återslaget uteblef icke: Isabella I, som, fastän ingalunda riktig legitimist från början, likväl på visst sätt förklarat sig solilarisk med Frans Josef, med de fördrifna erkehertigarne och neapolitanska bourbonerna och i Rom gjort allt hvad hon kunnat sor Österrikes konkordatspolitik, erkände på Frankrikes uppmaning Italien, och då wienerhofvet skarpt uttalade sig häröfver, följde det första bestämda löftet om det möte, som nu så lifligt sysselsätter de diplomatiska kretsarne. Rom har brutit sitt non possumus, det har underhandlat och det skall nödgas vidare underhandla. Österrikes makt på halfön har visat sig mer än någonsin bruten; för utförandet at septemberkonventionen står numera föga i vägen; det öfriga skall ombesörjas af den officiela kongressen i Biarritz och det italienska parlamentets sammanträdande, hvilket kommer att ega rum d. 15 Nov., således tvenne månader före förfallotiden. Napoleon III behöfver icke den qvadrupel-allians mellan de romaniska staterna, som tillskrifves honom, den skulle skada det goda förståndet med England och väcka misstroende i Prenssen och Ryssland; men saktiskt gravitera de romaniska halföarne omkring den stat. som beherrskar vestra hälften at Medelhafvet och såsom stormakt spelar en så framstående roll, som det kejserliga Frankrike under den tredje Napoleon. Italien är näst de fem stormakterna den starkaste staten; det har såsom naturlig sköld för den katolska kyrkans öfverhufvud, såsom den moderna civilisationens äldsta säte, såsom arttagare af en stor handelsoch industritorntid, det har genom sin ställning i verlden och folkets intelligens säkerligen en lysande och stor framtid. Napoleon III har från sin tidiga ungdom älskat Italien, och han brukar med sin starkt utpreglade pietet skatta föremålen för sin ungdomskärlek högre, än tillochmed hans närmaste framtid tyckes bjuda. Italienarne hafva mycket beklagat sig öfver honom, men om man opartiskt betraktar saken, har följden lärt, att Italien i allmänhet icke har att beklaga sig öfver honom och att de italienska statsmän, som på sin fana skrefvo ett nära fasthållande vid Frankrike, leddes af riktig instinkt. Lamarmora har med fasthet och värdighet representerat denna tendens, men aldrig, såsom Ratazzi, förnedrat sig till att vara lakej under det transka inflytandet. Lamarmora är icke så smidig, icke så produktiv, icko så stridsfärdig och sitter icke så rätt i alla sadlar, som den oersättlige grefve Cavour; men hvad extrema pennor än må framkomma med emot honom, kan man dock ej annat än lyckönska konungen till den seghet, hvarmed han öfverlemnar parlamentsvalen åt en så bepröfvad gammal liberal, i st. f. att jaga efter nya män under en tidpunkt, då försigtighet, kallblodighet och illusionslöshet äro de trenne vigtigaste hälstängerna för att kunna lyckas. Ivalien har gjort under af framåtskriIdande; dock liknar det ännu en till mångas I förvåning och ej färre samtidas bäfvan plötsligt tillfrisknad dödskandidat: dess finanser äro ännu icke i ett tillfredsställande skick, dess trupper till lands och vatten i ett dåligt tillstånd, dess skolor ännu icke i någon synningen ännu ringa, och dess statsmän äro till en del ännu mycket färska. Ju nyktrare man Ingen spansk tidning vederlägger bestämdt, uppgiften om prins Amadei och intantinnans förlofning och de franska bladen anse den för afgjord. Tillströmningen af folk till Biarritz är utomordentligt stor. Alla nationaliteter äro der Trepresenterade. Spanjorerna ha synnerligt talelrikt infunnit sig derstädes. Ang. det fruktansvärda oväder, som enl telegram från Paris rasat derstädes, skrifves nu, att omkring kl. 11 f. m. d. 9 d:s himler blef så mörk, att gaslågorna måste tändas : de stora butikerna. Slutligen utbröt ett skyfall, som varade i 25 minuter, och på många ställen öfversvämmade vattnet så, att det gich i riktiga vågor på flera gator. Men en starl —