Göteborgsposten – 14 september 1865, sida 1

— Själsförmögenheterna lida deraf, om man begagnar det utöfver en viss gräns. Men ni har ingen id om huru mycket de der karlarae kunna svälja. Läs Opiiätaren. Aha! det är nytt för er? yttrade han och skrattade åt min okunnighet. — Och hvad tror ni det är för sjukdom han lider af? frågade jag. — Puh! jag har ej något begrepp derom; men sannolikt har han på ett eller annat sätt i alla sina dagar öfverretat nerverna och hjernan. Dessa män, som ha nöjet till sitt enda mål, slita gemenligen ut sin kropp och få med plågor dyrt betala sina synder. Sålunda är han vänlig och öm mot er, säger ni, men öfverlemnar er åt er kusin och tjenstepersonalen. Äro hans tjenare höfliga och förekommande? — Jag kan just ej säga mycket om dem; det finnes en person, benämnd Hawkes, och hans dotter, hvilka äro mycket råa och någongång äfven förolämpande; de påstå att de ha min onkels befallning att hälla oss utestängda från en del af egorna; men jag tror det ej, ty onkel Silas syftade ej med ett enda ord derpå, då jag idag beklagade mig öfver dem. — Från hvilken del af egendomen var det? frågade d:r Bryerly med skärpa. Jag beskref belägenheten så godt jag kunde. — Kunna vi se den härifrån? frågade han blickande ut genom fönstret. — Nej.