Göteborgsposten – 14 september 1865, sida 1

————7—7 A ärheten, samt klättra upp och ned på växerna och med sina antenner och fötter smeka essa små djur, som derigenom lockas att ymigare afgitva den kostliga drycken. Bladlössen hysa ej den ringaste fruktan ör dem och tillochmed de med vingar försedda fly icke heller undan, utan aflemna beedligt sin droppe. Åtrven af den stora IIästnyran behandlas de på det mildaste sätt. Relan detta vänskapsförhållande är märkvärdigt nog; på ett ännu märkvärdigare sätt göra sig le gula myrorna på ängar och gräsplaner det ill godo, hvilka eljest aldrig lemna sin bostad och hvarken uppsöka frukter eller insekter. Man begriper icke, hvarat de lefva, men vänder man upp jorden, så finner man lösning på gåtan, ty alla gräsrötterna äro fulla af bladlöss, hvilka af de kloka myrorna hållas såsom husdjur. Dessa värda de, bära omkring med sig, hemta dem från andra ställen, ställa dem så till sägande i stall och mjölka dem. Det ar sannolikt, att bladlössen icke sjelfmant begifva sig till myrstackarne, utan att att de verkligen bäras dit och det isynnerhet under tult väder. Äfven andra myror hålla under hösten, vintern och våren bladlöss i sina bon, och en helt liten art, som man skulle kunna kalla den mikroskopiska, emedan den icke uppnår en halt linie i längd, förstår att uppleta åt sig nästan lika små bladlöss. Myrorna icke allenast lefva i fred med sin egendomliga mjölkboskap, utan försvara den äfven mot andra och bringa den i säkerhet. Så finner man stundom nära intill en stack af bruna myror på en ört, vanligen Rätmjölksörten eller Töreln ett slags cell af jord, hvarigenom stjelken skjuter upp, och som har ett hål, hvarur myror framkomma. Detta är deras ladugård, som är upptylld af bladlöss. Om slera Törelstjelkar framskjuta invid en myrstack, så göra de kring hvar och en at dem en dylik cell, emedan bladens anordning är synnorligt tjenlig för detta ändamål. Ärven kring tistlar och andra risiga växter bygga de flitiga djuren sina ladugårdar och sätta dem mången gång medelst betäckta gångar i förbindelse med sin egen bostad, så att de osedda kunna besöka sina mjölkkor. Emedan myrorna likasom bien bilda ett stort samhälle, der ofta många tusen flitiga arbetare samverka för det gemensamma bästa, kan man ock hos dem vänta sig en stor skicklighet i deras boningars uppförande. De, som örtärdiga sina stackar af jord, uppföra våning på våning med oräkneliga rum ofvan och under marken, förena dem medelst gångar och schakt, stödja dem med pelare, och sålunda uppstår genom outtröttlig itver hos detta folk at arkitekter en i förhållande till individernas storlek ofta alldeles ofantlig borg, i jemtörelse med hvilken de gamla Pharaonernas berömda labyrint blott är en helt enkelt inrättad byggnad. Många bygga endast med jord, andra blanda denna med små halmstrån, stickor och vissnade blad; andra slutligen arbeta i träd och utse vanligen till plats för sia by eller stad, såsom man väl med afseende på innevånarnes mängd bör benämna deras bostad, en redan af andra insekter anfrätt eller formad trädstam. Hela byggnaden består af en mängd gångar med pelare och hål, som göras allt större, så att de papperstunna väggarne till slut förvandlas i pelurgångar, med teml. oregelbundna våningar öfver hvarandra, isynnerhet då de befinna sig i grotva trädrötter. Högst märkvärdigt är att se, huru myrorna vid sina byggnadsföretag rätta sig elter för handen varande omständigheter. Finna de på boningen två i kors liggande stickor, så undersöka de, huruvida dessa skulle kunna . 0hä —— — — Själsförmögenheterna lida nar det utöfver en viss gräns. M hära Wroket da dor EUIäarlarng Ia