Göteborgsposten – 14 september 1865, sida 1

—— —— EE NEAR — —5 begagnas till underlag för ett rum eller en bjelke, och uppföra derefter jordbollar på dem. Om halmstrån ligga tjenligt till ett kammar ( tak, så rättar en myra sig derefter och uppför väggarne i en sådan riktning, hvarvid andra snart komma henne till hjelp, nyttjande käkarne till mejsel, antennerna till vattpass och fötterna till murslef. Till myrornas beundransvärda märkvärdigheter hör äfven deras teckenspråk, som för öfrigt är ytterst nödvändigt, för att förena samhällets talrika individer till ett regelbundet helt. Hade de ej något teckenspråk, skulle man kunna störa dem, som befinna sig ute, utan att de öfriga komme dem till hjelp. Men under det några af de ansallna modigt försvara sig, skynda andra till samhällets högqvarter, och snart framstormar hela landtvärnet i största raseri, på samma gång som ynglets väktare bära detta in i de djupast belägna rummen. Myrorna dricka gerna; stör man någon derunder, så knuffar den genast till de andra, hvilka straxt skynda till sin stack. Nen stundom finnas motsträfviga individer, som behöfva två, tre knuffar, och ändock icke skynda bort, måhända derför att de äro alltför törstiga; dessa fattas då vid fötterna och bortsläpas. Underbar är äfven dessa små djurs inbördes tillgitvenhet, ty såsom bekant är, låta de förr skära sig midt itu, än de afstå från försvaret af sitt hem. Latrille har sett myror gjuta en droppe ur munnen på de stympade pannspröt, som han skurit af andra. Myror ur skogen igenkänna hvarandra efter månaders skiljsmessa. Om man i April sätter en del af en myrstack under en glaskupa, och den öfriga delen någonstädes ute i det fria, och efter fyra månader bringar de förra i de senares närhet, så smeka de hvarann med pannspröten och fatta hvarandra i käkarne; de, som varit inspärrade, föras in i de frias boning och slutligen hemtas äfven de, som ännu uppehålla sig i glaskupan. Befinna sig några myror på bottnen i kupan, och man uppvärmer en glaslåda derunder, så betyga de genast sin glädje genom att hastigt löpa omkring, borsta hufvudet och pannspröten med fötterna samt, då de möta hvarandra, med oerhörd snabbhet svänga sina pannspröt. Då de värmt sig tillräckligt, stiga de upp genom hål i bottnen, för att hemta de ötriga, tills de sändtligen i hundradetal löpa hit och dit, och icke en enda stannar uppe i kupan. Huru beundransvärda myrornas boningar än äro, öfvertråffas de dock af Termiternas, shos hvilka den djuriska byggnadsdriften utan rvifvel nått sin höjdpunkt. j Sålunda uppför den sörderfliga Termiten på Guineas kuster ordentliga lerkullar, som kunna ernå en höjd af ända till 20 fot och äro så hårda, att de förmå bära ett dussin menniskor. ö Dessa märkvärdiga byggnader, hvilkas I fasthet trotsar den törfärligaste orkan, bestå egentligen af två särskilda delar, en yttre och en inre. Den förra är en betäckning likasom taket på en kupol, samt formad af hård lera, som skyddar det inre jemte dess innevånare mot oväder och fiender. I första början visa sig blott en eller två upphöjningar på marken, liknande sockertoppar. Antalet växer småningom, de flyta tillhopa vid basen och i midten uppresa sig nya, allt högre och vidare, tills ändtligen allesammans täckas med et gemensamt tak. I kullens midt och nästan i jemnhöjd med marken befinner sig hela statens allra heligaste, den så kallade kungliga kammaren, som är bestämd till den äggläggande drottningens b EE deraf, om man begagD:r Bryerly gjor