Göteborgsposten – 12 september 1865, sida 1

— C Ww-— middag och the med bröd och kött två gånger om dagen, men ingen grädde, betalte jag 212a rdr; men som jag betalte för 8 dagar i förskott, så fick jag det för ss rdr, och hade jag velat betala för en månad i förskott, så skulle jag blo:t betalt 65 rdr, ty här beräknas allt efter den säkra inkomsten. Då jag varit bär några dagar och nyfikenheten lagt sig, så greps jag af en ryslig känsla af ensligheten i allt solkhvimlet. Värden frågade dagligen hvad jag skulle taga mig före, huru jag skulle använda mina penningar, och när jag skulle börja arbeta och förtjena något. Allt detta ökade min oro, ty Jag var rådlös och alla mina drömmar hade gått sin kos om den hastiga lycka jag skulle göra. UHan varnade mig för bedragare, och att sådane fanns bland mina egna landsmän erfor jag snart, ty sådana sökte upp mig, och sago visst på mig au jag var nyss kommen och oerfaren. En, som hette Sundberg och var från Göteborg, var allra envisast och talade om att, ifall jag hos honom satte in mina penningar i en bihard, skulle jag dagligen förtjena tre dollars. Men jag aktade mig. Då jag en natt låg sömnlös på mitt läger, föll jag på en ide, som gjorde att jag på hela natten icke kunde sofva. Jag tänkte på kapten John Ericsson, och Gud vet huru jag kom på den tanken. Men om morgonen gick jag ner till värden och frågade om han kände kaptenen. Ja bevars, svarade denne, han hur gjort fartyg som förstöra sydstaternas ångare, sade han, och kan ni duga för honom så är det bra. Då kom tårarne mig i ögonen, ty huru skulle en farmaceut duga för den som bygger fartyg, tänkte jag. Men då jag ännu en dag gått i grufliga qval, så grep jag mig an och begärde kapten Ericssons adress. Jag tog på mig mina svarta kläder och fick en vägvisare. Det var på förmiddagen, då jag kom ull huset, der han skulle bo. En mängd personer gingo ut och in med stor brådska, och jag såg på dem med ängslan. Ändtligen kom en äldre man, som gick långsamt och såg så beskedhg ut, så att jag fattade mod och sade, nästan omedvetet, på svenska: Kapten Eriesson. Han stannade, såg förundrad ut och sade på svenska, men med underlig brytning: Känner ni mig? Nej, men kanske är det kapten Ericsson. Ja, det är jag, sade han så vånligt. Att ni är svensk kan jag höra. Har ni brel till mig? Nej, det har jag icke. Ja, det kan också göra dersamma-, sade han, skrattande smått. Folj med mig, så far jag höra hvad ni har att sägak. Vi gingo upp i ett stort rum, der på väggarne en mängd ritningar voro uppsatta, och der på alla borden lågo böcker, pappersrullar och modeller. Han bad mig sitta och gjorde mig en mängd frågor: hvar jag var :odd, hvad jag skulle taga mig för och hvad jag kunde göra. Jag sade att jag var apotekare, och så drog han på muunen och sade att det är stor skilnad att vara apotekare i Sverige än i Amerika. Här äro de både läkare och köpmän, sade han, voch för att sla sig ut som apotekare skall man vara mer charlatan an vetenskapsman. Troligen såg han på mig, att jag blef grufligt ängslig, ty han sade efter en liten stund: Men derför skull ni ändå icke tappa modet. Jag kan nog förstå att alla edra drömmar om Amerika der heuma kommit på skam sedan ni satt foten på amerikansk grund. Men låt oss tänka efter hvad ni drömde. Ni föreställde er i besittning af rikedom lycka, nöjen och anseende. Icke så? Men drömde nm väl att allt detta skulle förvärfvas genom arbete och torsakelser? Nej, visst icke. Alven fullt vaken och under hela hitiärden, ja kanske ännu, gör ni som dc allra flesta emigranterna, ni fordrade, att emedan n bröt upp från ert eget land, som ni missaktar, emedan ni gjorde Amerika den äran att komma hit, sa skulle vedergällvingen derför tillfalla er i rikedom utan arbete. — Kapten Ericsson höll nu upp och såg så vänligt på mig. Ni tycker visst att jag är en grym man, som rilver ned alla edra föreställningar om lycka. Men det är vida bättre att jag gör det nu än att motgångarne efterhand skola lära er att vilkoren för lycka och framgång i Amerika, liksom i gamla verlden, äro arbetsamhet och försakelse. Vill ni på fullt allvar underkasta er hvad dessa begge ord innebära, så stanna qvar, men res annars åter till Sverige. Så bedröfvad jag i början kände mig, så upplifvad blef jag nu, ty jag insag a:t allt hvad den ädle mannen sagt var sanning. Den inre strid, sade han, som ni nu kämpar, är svår — icke sannt? Ty ni skäms för att resa hem, men fruktar för att gå under här. — NMiti fasta beslut är att stanna qvar och arbeta, sade jag med en beslutsamhet, som han ingaf mig. Bra, min unge vän! yttrade han. Nu vill jag rsöka att hjelpa er. Har ni blott en fast vilja, så slår ni er nog ut i Amerika; men med den hade ni också kommit fram hemma. Jag tror mig nu känna ;r och skall se till om ni ej kan få en passande plats. Besök mig i öfvermorgon vid samma tid som nu. Huru trygg lemnade jag icke den ädle mannen och gick hem till bordinghouset. På den utsatta tiden gick jag återigen till kapen Ericsson. Han tog lika vänligt emot mig, fastän n mängd personer voro hos honom, Ilvad skulle ni tycka om en plats hos en fär