Göteborgsposten – 12 september 1865, sida 1

Jag stirrade på den djerfva gamla tjenarinnan som kunde yttra dylika ord. — Jo, det kom en vagn, och Cormoran var den som kom i densamma, derom ir jag öfvertygad. — Och detta är en annan fördömd osanning lika stor som den första, förklarade den gamla hexan, i det hela hennes vissnade ansigte blef orangefärgadt. Ö Jag får be att ni icke begagnar ett dylikt språk i mitt rum, svarade jag mycket ond. Jag såg vagnen utanför dörren. Edra osanningar betyda mycket litet, men ert opassande uppförande vill jag icke tillata. Skulle det bli upprepadt skall jag bestämdt klaga för min onkel. Den gamla qvinnan rodnade iännu starkare medan jag talade och fäste sin ondskefulla blick på mig under det hennes mun sammandrogs, så att hon tycktes göra en elak grimas. Hon motstod likväl sin vrede och småskrattade blott litet förargligt i det hon yttrade: — Blif icke ond, miss, det är så vårt sätt i Derbyshire. Jag menade ej illa, och hoppas att ni icke heller blef ond. Hon gjorde en ny nigning för mig. — Och jag glömde att säga er, miss Milly, att herrn vill tala med er genast. Utan att yttra ett ord skyndade Milly bort, åtföljd af LAmour.