Göteborgsposten – 11 september 1865, sida 1

djegatan. W ERAN AE RA ARE nit så mycket ur enväldets traditioner, att man ej tror, tt allt, hvad konungahuset företager sig, ovilkorligen ar anspråk på folkets deltagande, antingen det ösvernsstämmer med eller strider emot folkets känslor. Jetta vittnar om ett framåtskridande i det allmänna nedvetandet. Men något skäl till förundran sinnes cke, hvarken öfver folkets likgiltighet för konungahusets gäster eller öfver konungahusets likgiltighet för folkets gäster. Det kunde ej gerna vara annorlunda in att den, som var glad öfver det ena besöket, måste känna sig obehagligt berörd af det andra; ty de voro sjelfva verket lifsyttringar af tvenne sinsemellan fi1 entliga tidstankar, tvenne tankar som bekämpa hvarandra på lif och död, tvenne tankar, hvilkas motsats bildar nyckeln till hela Europas nyare historia. Meningen med den ryska vöfningsexpeditioneni Östersjön icke svår att se. Vår hemmatysk reaktions förnämsta sakförare, halftidn. Kronens daktor, hr Grune, hvilken tyckes vara synnerligt förtrogen med den moskovitiska politikens hemligheter, gör sig allt möjligt besvär för att upplysa sina läsare derom. Ryssland mäste ha upprättelse i Östersjön för nederlaget vid Svarta Hafver. Under det de vestra sjömakterna samla sina flottor i Kanalen, och, så till sägande, visa Nordamerika (7?) tänderua, visar Ryssland den svenska konungen och folket såväl som det danska folket samma artighet. Men på samma gång det utställer frukterna al sin krigsindustri, klappar det och smekar Sveriges konung och folk. Det har alldeles intet ondt i sinnet. Det vill mer än gerna hålla vänskap med Carl Johans sonson. Det låter med utsökt artighet bemöta hvarje svensk, som kommer dess krigare nära, och lemnar med glädje sitt bifall till att Finland skickar sina industrialster till den skandinaviska utställningen i Stockholm. Det vill på intet sätt bruka våld. Men det måste, säger hr Gräne, hafva norska Finnmarken för de isfria hamnarnes skull och för de mänga invandrande Qveners skull, hvilka nu stå under det skandinaviska herradömet, men böra sta under ryskt, derför att de andra finska solkstammarne äro underkastade czaren. Det vill helst nå detta mal med godo, och Sverige-Norge skola ha fördel af att med godo gå in derpå. Annars har czaren nog makt, att taga hvad han vill. Och dessutom vill Ryssland gerna ha fast fot vid Oresund. Det maste bli herre öfver detta utlopp från Öst Man väntar sig icke nagon svarighet i detta hänseende från det gläcksborgska konungahusets sida. Men det danska folket skulle möjligen kunna tycka mindre väl derom. Derför skall detta ha en liten föreställning om, hvad czaren kan ställa upp mot dess vanmakt. Framför allt skall det skrämmas från alla skandinaviska drömmar. Inga drommerier, säger sjelfherrskaren öfver alla ryssar till oss liksom till polackarne, och vi göra väl i att rätta oss derefter, menar hr Gräne; på detta sätt kunna vi måhända åsom ersättning komma i åtnjutande af lyckan att få se vår konung såsom hertig af Slesvigholstein och hans knappa civillista ökad med 3 a 400,000 rdr d. rmt. Vi hoppas, att den storfurstliga demonstrationen skall ha en motsatt verkan på Nordens folk emot den, på hvilken man räknat. Svenskarne ha nu haft godt tillfälle, att öfvertyga sig om för hvilken fara de äro utsatta. Vi tvifla ej om, att våra bröder på andra sidan Sundet, hvilka blott alltför länge blundat för de verkliga maktförhållandena i Norra Europa, som decennier efter decennier tvistat om, huruvida Sveriges förnämsta sjöförsvar skulle vara stora flottan eller skärgårdsflottanoch först i fjol — senast af Europas alla sjömakter — börjat skaffa sig pansarfartyg — vi tvifla ej om, att de haft sina egna mindre behasliga tankar öfver det ryska galanteriet och öfver dessa svarta jernfästningars närvaro straxt utanför det alldeles otillräckliga Waxholm. Vi veta af enskilda underrättelser, att oron i sinnena blifvit stor, och man kan motse en ytterligare utveckling af den frivilliga folkbeväpningen, vittnesbördet om att svenska folket, oaktadt penningeegoismen och frasmakeriet, likväl ännu har mod och vilja att, om det hehöls, kämpa som en man för sitt oberoende. Men det har genom det ryska besöket satt en allvarlig påminnelse om, huru svagt det är gentemot sin fruktansvärde motståndare, huru nödvändigt det är, att det anstränger alla sina krafter, för att kunna möta det hotande öfvervåldet, oeh huru farligt det är, att Danmark synes utsedt till att bli en utgångspunkt för ett framtida moskovitiskt angrepp. Vi tvifla ej om, att nödvändigheten af de trenne nordiska rikenas enhet genom denna händelse blifvit tydlig för många svenskar, som förut icke förstodo den. Och norrmännen, hvilka egentligen närmast hotas af de moskovitiska planerna, skola ej blifvit mindre upplysta af hvad som timat. Vi hoppas, att danska folket ej heller skall underlåta att a sin sida göra slutsatser. Vi hoppas det så mycket säkrare, som slesvigarnes besök måste ha höjdt det sjunkna modet hos folket och stärkt dess håg, att gå i en riktning, motsatt den i hvilken det hotas att bli fördt af våra hemmatyska ryssvänner. Den makt, vi nyss sågo brösta sig i Öresund, är i Europa förnämsta stödet för en tanke, som alltsedan 1789 kämpat för sin tillvaro med omvexlande, men städse mindre framgång, men dock ännu förmår anstilta olyckor, den tanke som förenar alla de många furstehusen af tyskt blod i och utanför Tyskland till ett stort förbund mot folken, den tanken, att fursten är till för sin egen skull, att landet är hans gods och befolkningen dess underhafvande, att följaktligen både folkets rätt till frihet och de genom föregående tiders orätt till en stat sammankopplade, följaktligen undertryckta, nationaliteters rätt till oberoende politisk tillvaro måste vika för tanken att sammanhålla godset. Våra gäster från Slesvig kommo i en annan tankes namn. Deras besök var en öppen protest mot förut nämnda tanke, en högt uttalad förklaring om, att ett folk är en naturenhet, som har sitt lif i sig sjelf och sin omistliga rätt att lefva och vara politiskt till, hvad som än må vara öfverenskommet mellan furstarne eller hvilka dessas hemliga önskningar och planer än må vara. Det danska folket har genom hufvudstadens befolkning såsom sina representanter visat, till hvilken af dessa tvenne idcer det ansluter sig, på hvilken sida det vill stå, då kampen mellan dem anyo delar Europa. Det ena är forntidens, förtryckets, barbariets, den moraliska förnedringens tanke; den andra framtidens, frihetens, civilisationens, ärans tanke. Vi ha aldrig betviflat, att det danska folket som tillhör det civiliserade Europa, känner sig stå under den senares banär. Vi hoppas, att det glada mod, den ädla, kjertliga förtröstan till, att danska folket skall bli ett och fritt, som slesvigarne medförde och hvilken de ha rätt att