Göteborgsposten – 11 september 1865, sida 1

Fursteoch Nationalhpolitik. Med anledning af det onckligen ovanliga och märkliga sammanträaflandet at det ryska furstebesöket i Köpenhamn och de danska slesvigarnes påhelsning derstädes inom den korta tidsramen af något mer än en vecka, innehåller Feedrelandet en anmärkningsvärd uppsats, hvilken vi taga oss friheten att här meddela, isynnerhet som den äfven behandlar vd ställning under ett, såsom det vill synas, stundande och för de nordiska folken vigtigt tidsmoment. — Artikeln är så lydande: I glädjen öfver våra slesvigska landsmäns ankomst och härvaro, i detta solsken, som uppklarade ej blott himlen, utan äfven alla hjertan och ansigten, hafva vi Köpenhamnare, såsom det tyckes, rent af förgärit det svarta moln, som veckan förut från en del ångfartyg på redden förmörkade vår himmel och först aflägsnade sig dagen före slesvigarnes ankomst. Det skulle hkväl icke vara rätt, att slå detta furstebesök alldeles ur tankarne. Det är nog mödan värdt, att göra sig reda för, hvad det betyder, och det får just sin bästa belysning genom det derpå följande folkbesöket: fastän utan all faktisk förbindelse, är det dock som om det funnes ett djupare sammanhang mellan dessa tvenne händelser, så att man kan betrakta dem j förening. Först och främst ha vi den i ögonen fallande omständigheten, att lika litet som konungen eller konungahuset tog någon del i folkets glädje öfver de trofasta landsmännens och landsmaninnornas besök, lika litet tycktes folket på något sätt dela konungahusets glädje öfver den ryske storfurstens besök. Ej ens nyfikenheten tycktes kunna i synnerlig grad öfvervinna antipatien mot gästerna sran det heliga ryska riket. Köpenhamnarne stodo tillochmed längt efter stockholmarne i ifren efter att få se de hittills här icke sedda sjökrigsmaskinerna, och de moskovitiska officerarnes artighet syntes göra mindre intryck här an i vart broderland; detta har tillochmed (den reaktionära tyskryska cliquens organ) Kronen måst erkänna. Om skålet var, att man i Stockholm visste med sig sjelf och visste om sin konung, att besöket ej var för honom mera välkommet än för folket, medan man här icke kunde tvifla om, att hofvet mottog vår grekisktkatolska prinsessas quasi-onkel med oblandad glädje. och derför icke hade lust att ådraga sig någon misstanka, för att dela denna glädje, det vilja vi icke asgöra. Men säkert är, att der de Åhöga herrskaperna visade sig, var det lolktomt och tyst; mansk från de främmande krigsskeppen drog ouppmär madt genom gatorna, utom då en eller annan fäste vid sig ungdomens uppmärksamhet genom mindre säker herravälde öfver sina rörelser; man hade redan till hälften glömt de främmandes närvaro, innan de ännv rest, och den dag, då tidningarne meddelade, att sto furst Constantin nu begisvit sig af med sin flotta, få ste ingen dervid någon uppmärksamhet; man hade då fått annat att tänka på, man befann sig midt i förberedelserna till mottagande af sina, folkets gäster. Vi kunna ej annat än glädja oss öfver denna Kö penhamnarnes hållning. Den visar, att man dock kom: