Göteborgsposten – 9 september 1865, sida 1

På aftonen afhandlade jag ämnet med Mary Quince Det är mycket ledsamt, miss; men jag tror han tager för mycket opium, sade Mary, Ända till denna stund vet jag ej hvilken dessa periodiska sjukdomsanfalls egentliga natur var. Jag har ofta sedermera talat med läkare derom, men aldrig kunnat erfara att öfverdrifvet bruk af opium kunde i någon mån vara förklaringsgrunder. Jag tror dock med visshet att han intog sådant i stora qvantiteter. Han brukade emellanåt beklaga sig öfver att hans nervsjukdom pålade honom denna obehagliga nödvändighet. Bilden af onkel Silas, sädun jag hade sett honom denna dag oroade och förskräckte min inbillning sedan jag gått till sängs; förut hade jag sotvit mycket väl sedan min ankomst till Bartram. Jag tillbragte en så stor del af dagen i fria luften och i verksam rörelse att detta blott var helt naturligt. Men denna natt låg jag vaken och orolig, och klockan var äfven två då jag tyckte mig höra ljudet af hästar och vagnshjul i allden. Mary Quince var titt bredvid mig och derföre var jag oj rädd att gå upp och se ut genom fönstret. Mitt hjerta stod stilla af häpnad då jag såg en postvagn närma sig gården. Ett vagnsfönster fälldes ner och postiljonen stannade för ett ögonblick. Enligt hvad jag förmodade i följd af några befallningar som han mottagit af personen inne i vagnen, satte han åter hästarne i rörelse och körde i gående upp till förstugutrappan, på hvilken en gestalt stod och inväntade vagnens ankomst. Jag trodde att denna gestalt var gamla